Oklar framtid för S när partiet vinner mark i Stockholm
Januariavtalet ger inga svar på vilket parti som Socialdemokraterna egentligen vill vara och vilka väljare man vill vinna.
HP Ledare 22/3.
Socialdemokraterna, som i helgen håller kongress i Örebro, vann en strategiskt viktig seger i och med januariavtalet mellan de rödgröna och riksdagens två liberala partier. Trots en tydligt högerlutande riksdagsmajoritet lyckades S hitta ett sätt att behålla regeringsmakten och samtidigt slå sönder den borgerliga enigheten.
Men detta ska inte förväxlas med underliggande socialdemokratisk styrka. I praktiken slöts
januariavtalet till priset av Socialdemokraternas sakpolitiska utplåning. När man läser 73-punktsprogrammet är det svårt att hitta reformer som socialdemokratiska valarbetare med stolthet ska kunna visa upp för sina väljare i nästa val. För även om S är ett parti som tillmäter regeringsmakten ett egenvärde lär de flesta socialdemokrater ha större politiska önskningar än att partiet ska agera teknokratregering åt Annie Lööf.
Samtidigt fortsätter S att försvagas i sina historiskt starka fästen.
När rösterna i riksdagsvalet hade räknats stod det klart att de största tappen noteras i Norrlandskommuner, som Sollefteå, Haparanda, Ragunda, Kramfors och Kalix. Platser där S länge varit den helt dominerande politiska kraften.
Till detta kommer de försvagade banden till facken. I februari meddelade Kommunal att de drar in sitt ekonomiska stöd till S. Det är ett besked som ska ses både mot bakgrund av att allt färre Lo-medlemmar röstar socialdemokratiskt och att S i och med januariavtalet placerat sig långt från fackets positioner i frågor som skatter och arbetsrätt.
Undantaget bland valresultaten var Stockholms stad där S gick fram drygt två procentenheter. Framförallt hade partiet framgång bland medelklassväljare som har motståndet mot Sverigedemokraterna som sin främsta politiska prioritering. En del socialdemokrater gläds förstås över att partiet hittat ett sätt att nå ut till en ny väljargrupp, men i själva verket riskerar det att försvaga partiet ytterligare i och med att avståndet till de traditionella S-väljarna som ser andra samhällsproblem ökar.
Som S-debattören Daniel Suhonen nyligen skrev kan man ”höra Macronfällan slå igen” när S tar bort värnskatten samtidigt som skatten på bensin och diesel höjs (Aftonbladet 9/3). Claes Nordmark, kommunstyrelsens ordförande i Boden, är ett av flera norrländska S-kommunalråd som dragit liknande paralleller till de gula västarnas protester i Frankrike: ”Den här typen av miljöskatter skapar en enorm misstro och ett förakt mot dem i Stockholm som sitter och fattar besluten. Det krävs ingen hjärnkirurg för att förstå det”, konstaterade han i Dagens industri (28/2). Invandringsfrågans betydelse
och den tilltagande konflikten mellan stad och land har ritat om den politiska kartan. I många europeiska länder har tidigare dominerande socialdemokratiska partier redan förvandlats till oigenkännlighet i takt med att väljarna sökt sig till antingen populistiska eller gröna partier.
Det kan tyckas som om S genom januariavtalet hittat ett sätt att navigera i detta nya politiska landskap. Men överenskommelsen ger inga svar på frågorna om vilket parti Socialdemokraterna egentligen vill vara och vilka väljare man vill vinna. Tvärtom blir frågetecknen bara fler och större.
När rösterna i riksdagsvalet hade räknats stod det klart att de största tappen noteras i Norrlandskommuner.