Showen bara pågår för Basshunter
Över en natt slog Jonas ”Basshunter” Altberg igenom med låten Boten Anna. 13 år senare är han ute på en turné som aldrig tycks ta slut.
Jonas ”Basshunter” Altberg knackar av kapsylen på en Peroni med hjälp av korken på en uppochnedvänd petflaska mineralvatten. Ett partytrick. – Det var väl egentligen allt jag lärde mig under mina år i Magaluf, säger han och tar en klunk av ölen.
Vi befinner oss i hans loge på nattklubben Pryzm i Leeds. En tjej i tjugoårsåldern med glitter på ena kinden blåser upp strandleksaker i form av aliens, bananer och papegojor. De ska snart kastas ut över dansgolvet som är så tätt packat med förstaårsstudenter att ingen egentligen har utrymme att dansa.
Klockan börjar närma sig 01 och fördj:n sticker in sitt truckerkepsförsedda huvud genom dörren och frågar om Jonas vill ha ett intro. Det vill han. Men han behöver knappast någon närmare presentation.
När jag inför det här reportaget pratar med vänner och bekanta i Sverige reagerar alla på precis samma sätt: ”Va, Basshunter, han med ’Boten Anna’? Är han fortfarande i gång?”
Men här i norra England är Basshunter, tretton år efter genombrottet med ”Boten Anna”, fortfarande en högst levande och aktuell artist.
Jonas Altberg framstår, i alla fall i början av vår intervju, som ganska obrydd över det faktum att han mer eller mindre har fallit i glömska i sitt hemland.
– Jag är sommarplågan som kom 2006 och försvann 2007. Men anledningen till att jag försvann, förlåt mig, var att gräset var grönare på andra sidan.
Han gör fortfarande en handfull spelningar i Sverige varje år, men det är ingenting mot de 80–100 gig han årligen gör i Storbritannien och Irland.
De ursprungliga Basshunter-fansen har vuxit upp och skaffat jobb. Men det har skett en generationsväxling. Artonåringarna som han snart kommer att stå och veva framför i kväll var barn när ”Now You’re Gone” – den engelska versionen av ”Boten Anna” – slog ner som en bomb i Storbritannien för drygt tio år sedan.
Samma gamla låtar, bara att saften har bytts ut mot sprit, läsken mot alkoläsk. Denna natt, mellan måndag och tisdag, ska studenterna fira att de har tagit sig igenom första terminen på universitetet.
Jonas Altberg hänger bort sina hörlurar runt halsen och går mot sceningången.
Jublet är öronbedövande när han tar plats i dj-båset och sparkar i gång festen.
– Let’s party like it’s your fucking birthday!
Eftersom Jonas Altberg är på resande fot så ofta har han några rutiner som han inte avviker från.
Hans två resenecessärer hänger över en garderobsdörr nära sängen på hotellrummet, väl synliga.
– Aldrig i badrummet. För om man gör det här 200 gånger om året så kommer man att glömma dem där någon gång. Det är oundvikligt.
Hans kläder – t-shirts, linnen, ärmlösa luvtröjor – hänger på tunna ståltrådsgalgar och viks ihop i en enda hög när han drar vidare till nästa ställe.
– Man tror kanske att det skulle göra dem skrynkliga, men det är faktiskt precis tvärtom, säger han.
När vi ses är han ute på sin ”Valentine tour”. 15 stopp på 18 dagar. Till Leeds har han kommit direkt från Nottingham. Det blir intensivt, men Jonas Altberg säger att han trivs med det. Hellre gigga nästan varje dag under en kort period än att spela någon gång i veckan.
När den här turnén är över åker han hem till Dubai ett tag för att vila upp sig innan det är dags att ge sig ut på vägarna igen.
– Då är jag ledig i tre veckor, och ska bara chilla och göra något helt annat. I live in a world of extremes. Skål och välkomna!
Klockan är 16, ännu återstår många timmar innan han ska bege sig mot nattklubben Pryzm, och vi sitter i takbaren på hans hotell. Han dricker ipa och snurrar på en silvrig generaldosa.
Jonas Altberg är på gott humör. Skämtsam och gladlynt. När någon slags hotellmanager kommer fram för att hälsa presenterar han mig och fotografen som ”hotel reviewers from Sweden”.
Snart kommer hans manager Scott Simmons insläntrande, klädd i gråmelerade mjukisbyxor. Efter att han har hälsat beställer han ett glas rött och försjunker i sin telefon. Han är egentligen mer än en manager. Han har varit med Jonas nästan sedan starten och kan närmast beskrivas som en skapare av Basshunter – den brittiska, ännu levande versionen, vill säga.
Jag bara: Vad snackar du om? Vadå russin? Jag fattade ingenting. Jag var bara en vanlig Halmstadnörd. Jag hade inte ens varit i Norge … Jag minns hur sjukt det var, att vakna upp till de här 20 000 nedladdningarna eller vad det var. Det här var ju innan Spotify och innan Youtube blev stort.
Ömsom gnabbande, ömsom kärvänliga mot varandra framstår de nästan som ett gift gammalt par. När Jonas minne sviker vänder han sig omedelbart till Scott, som får titta upp från mobilskärmen.
– Scott, finns det någon plats vi inte har varit på i Storbritannien?
– You and me? I Irland har vi varit överallt. I Storbritannien har vi förmodligen varit i nästan alla större städer … och i många av de små också.
Men allt började i Sverige. Närmare bestämt i pojkrummet hemma i Halmstad, en sen kväll i mars 2006. Jonas Altberg, som då var en 22-årig datornörd, komponerade en låt som handlade om en bot – en term som på den här tiden mest syftade på en elektronisk grindvakt som höll rent från spam i chattkanaler – och gick till sängs.
Nästa dag upptäckte han att ”Boten Anna”, som han döpt låten till, hade laddats ner tiotusentals gånger.
– Jag minns hur sjukt det var, att vakna upp till de här 20 000 nedladdningarna eller vad det var. Det här var ju innan Spotify och innan Youtube blev stort. I dag är vi så bombarderade med saker. Du kan vara etta i halva världen just nu, men följer du inte upp det inom tre månader så är du död, säger Jonas Altberg och fortsätter:
– På den tiden var det på ett sätt lättare att etablera sig. Gjorde du något bra och fick uppmärksamhet blev du legendarisk direkt.
Snart började Jonas Altbergs telefon ringa.
Han anlägger stockholmska när han återberättar samtalen från allehanda figurer från nöjesbranschens skuggsida.
– ”Fan vad vi ska ut och spela”, ”Du ska få knulla satan alltså”, ”Du kommer få en massa pengar i fickan”. Jag är så anti sådant, så jag sa att jag skulle fundera.
Till slut fick han via den skånska dj:n Joakim Jarny kontakt med Henrik Uhlmann på det Malmöbaserade skivbolaget Extensive Music och i maj 2006 släpptes ”Boten Anna” officiellt.
Jonas Altberg minns ett samtal från en norsk journalist. Han trodde att det var ett prank.
– ”Hvordan känns det att ha lavet årets russehit 2006?” Jag bara: Vad snackar du om? Vadå russin? Jag fattade ingenting. Jag var bara en vanlig Halmstadnörd. Jag hade inte ens varit i Norge … jo, en gång när jag åkte skidor med skolan i Hemsedal.
Trots sin svenska text klättrade eurodancedängan på topplistorna i flera europeiska länder. Och sommaren 2006 var Jonas Altberg runt och spelade lite överallt. Allra första giget var i matsalen på en skola, minns han, men scenerna blev snart större. Sommarplågan tycktes gå hem överallt – utom på de brittiska öarna.
Scott Simmons hittade den märkliga svenska låten när han tittade igenom den holländska topplistan. Han såg till att Ministry of Sound köpte rättigheterna till låten, men nattklubbarna som de skickade den till förhöll sig kallsinniga.
– Alla bara: ”What the hell is this?” Jag tror att du kan räkna på ena handens fingrar alla icke-engelskspråkiga låtar som har slagit i Storbritannien, säger Scott Simmons.
Senare upptäckte de en bootleg som florerade på nätet med engelsk text som kallades ”Now You’re Gone”. I stället för att stämma upphovspersonen valde man helt enkelt att ta texten, och låta Jonas Altberg sjunga in den.
– Vi skickade den till klubbar och till turistorter där britter semestrar, Magaluf, Ibiza, de grekiska öarna. Alla var helt lyriska, säger Scott Simmons.
Låten låg etta på de brittiska topplistorna i veckor, och snart gjorde man också en engelsk version av ”Dota” – ”All I Ever Wanted” – också den en megahit.
Basshunter hade släppt sitt svenska debutalbum på sensommaren 2006, och nu ville Scott Simmons snabbt få ut ett album på engelska.
Han åkte fram och tillbaka mellan England och studion i Malmö, för att försäkra sig om att låtarna skulle låta tillräckligt brittiska.
– Jag vet vad som funkar här. På den tiden bodde jag i London, och i London hörde man aldrig den här typen av låtar. Men i Manchester, Newcastle, Liverpool var det väldigt stort. Jonas Altberg: – I de rika, södra delarna av landet är väl man lite för fina i kanten för de röjarfester som jag fixar.
Medan Basshunter förblev närmast ett one hit wonder i Sverige har han lyckats konservera sitt kändisskap i Storbritannien. Den där livsstilen som säljiga stockholmare försökte kränga på honom är ungefär den livsstil han har haft sedan dess: resor, pengar, party och hus i Dubai. 2010 var han en profil i brittiska Celebrity Big Brother, året därpå i den svenska versionen.
På första stoppet på den här turnén köpte Jonas Altberg 150 Jägerbomber – ett shotglas Jägermeister placerat i ett större glas med Redbull – åt fansen på Vip-området efter spelningen.
– Det är alltid kul att göra något för dem som har kommit. Det gör ju att snacket hålls i gång. Och det är nog en av anledningarna till att vi får göra så många shower. Det är inte en quick in and out utan vi stannar kvar och har kul. Alla gillar trevliga människor, säger Jonas Altberg.
Det plingar till i hans telefon. Han stirrar chockat mot skärmen. – Donald Trump är död. – Va? utbrister fotografen och jag samtidigt.
– Nej, jag bara skojar, säger han och knäcker sig fullständigt.
Häromdagen åt han sin första frukost på ett halvår (vanligtvis stiger han upp vid 14) och han har till och med fotodokumenterat den: en full English.
När jag frågar varför han flyttade till Dubai för sju år sedan motiverar han det så här: ”Mitt på kartan, direktflyg till hela världen, varmt och skönt och party varje dag.” Du är väl gift nuförtiden?
– Är jag? säger han och håller fram sin vänsterhand – där det inte sitter någon ring.
Jonas Altberg gifte sig för två år sedan med Tina Makhia Khayatsadeh på en exklusiv medlemsklubb i Dubai. Nu säger han att det ”sket sig” i början av sommaren i fjol. Även om det inte var någon större dramatik, det var ett ömsesidigt beslut. Det här är första gången han berättar om det offentligt, och tanken på det tycks göra honom upprymd: ”Nu kan jag säga det på showen i kväll”.
– Jag var nog inte gjord för det livet, om jag ska vara ärlig. Hängivenhet. Ansvar. När två personer delar livet så delar man också varandras problem. Det är oundvikligt. Det är vad ett förhållande handlar om. Men jag hade levt ett ganska problemfritt liv som en framgångsrik ung singelkille. Jag var inte redo för alla commitments. När kommer du att vara det, tror du?
Han blir tyst en stund. – Jag tänkte säga något väldigt omoget, säger han och skrattar. Jag vill ha en stark självständig kvinna som kan ta hand om sig själv. Någon som har ett eget liv. Så svaret på frågan är väl att jag kommer att vara redo när jag träffar den kvinnan. Om jag gör det.
– Jag får väl helt enkelt försöka turnera mer i Sverige, så att jag kan träffa en stark svensk kvinna. Man säger så här: ”Sweetie, make me a couple of blueberry pancakes.” Och hon bara: ”Shut the fuck up you lazy twat. Make your own fucking pancakes.”
I Sverige, ett land som var tidigt med bredbandsutbyggnad, blev Basshunter en representant för en dataspelande generation. Från pojkrummet – bokstavligen – gjorde han musik för sina nätverkspolare. När hans låtar skulle överföras till engelska försvann denna särprägel. Kvar fanns elektronisk dansmusik med generiska texter.
I höstas släppte Basshunter ny musik för första gången på fem år. Singeln ”Masterpiece”, var ett sätt att återknyta till rötterna: datanörderiet. Låten innehåller referenser till spelet ”League of Legends”, men de få vokala inslagen står han inte för själv.
Men i hans dator finns en färdig låt där han sjunger själv. Han beskriver den som ”världsklass” och om han släpper den så kommer den att bli en global megahit. Men han vet inte om han vill. Eller vågar. Den är i en annan stil och i ett långsammare tempo än andra Basshunter-låtar.
– Jag vet att många av fansen skulle älska den. Många har sett fram emot att höra mig sjunga igen. Men vad står Basshunter för? Det är ju hands up, high tempo … ja, jag vet inte. Han funderar. – Jag känner en viss skyldighet gentemot mina hardcorefans. Jag läser alla kommentarer på Facebook och Instagram. Så fort jag lägger upp någon video är det alltid någon som skriver: ”Snälla gå tillbaka till den gamla Basshunter.” Ibland känner jag ”give me a break”. Men andra gånger känner jag att jag sviker dem. Det låter som en boja.
– Ja, det är nästan som en boja. Men jag kan ju stanna kvar där jag är nu och göra det här i 10–20 år till utan att släppa någon ny musik. Tror du det?
– Ja, ja. 100 procent. Om jag är lika fit om tjugo år. ”Boten Anna” är en låt som aldrig kommer att dö. Eller så känns det nu i alla fall.
När Jonas Altberg anländer till Pryzm i en silverglänsande Mercedes vid midnatt ringlar sig kön lång från två håll. Utifrån ser klubben så liten ut där den ligger inklämd mellan en bar och en Dunkin Donut, men på insidan döljer sig ett gigantiskt danspalats.
På Vip-området på övervåningen har det dukats fram vodka, Jägermeister och ölflaskor i en ishink.
Jonas Altberg ställer sig vid panoramafönstren och studerar publiken som han snart ska ner och underhålla. Han pratar om en djupt rotad festkultur som han inte har stött på någon annanstans.
– Titta på dem! Nämn ett annat land där du kan göra 25 shower av den här typen på en månad.
”Jag känner en bot …” Basshunter har avslutat sitt dj-set och dragit i gång akt två där han spelar och sjunger sina egna låtar.
Han går snabbt över till den engelska versionen av ”Boten Anna” och publiken längst fram vevar upphetsat sina strandleksaker. Det sparas inte på krutet. Stroboskop. Rök. Konfetti. Jonas Altberg fäster en ölflaska mellan tänderna, fäller bak huvudet och häller i sig innehållet som vore han en svärdslukare.
– Let’s get fucking shit-faced! skriker han i mikrofonen och meddelar också mycket riktigt att han numera är singel.
Efteråt är han sprudlande glad och genomsvett.
Juriststudenten David Birdsall kommer upp för att hälsa. Han säger att han ”älskar Basshunter” och att han njöt ”varje sekund” under spelningen. När han var liten brukade hans föräldrar spela Basshunters låtar för honom.
– Han tar mig tillbaka till min barndom. Det är nostalgi. Jag saknar den musik som gjordes då. Nu handlar musik bara om kommersialism. Och det är tråkigt, säger han.
Jonas Altberg drömmer sig också tillbaka till en annan tid ibland. Innan vi skiljs åt framåt småtimmarna säger han att han kan sakna sommaren 2006 när han åkte runt i Sverige och var älskad.
I stunder önskar han att det ska hända igen.
– Det skulle vara kul att komma tillbaka med en ny låt i Sverige, som spelas på typ Rix FM. En vanlig rörmokare eller servitris tar bilen till jobbet och bara: ”Är inte det han Basshunter som gjorde ’Boten Anna’ en gång i tiden”?
Jag vill ha en stark självständig kvinna som kan ta hand om sig själv.