Beppe Wackelin har gjort 1 000 föreställningar
Beppe Wackelin bor i Halmstad och spelar revy i Falkenberg. Hittills har det blivit drygt tusen gånger. Annars är vi vana vid att se honom med en trumstock i varje hand.
Beppe Wackelin, 57 år, är en slagfärdig typ, I drygt 1 000 föreställningar av Falkenbergsrevyn har han suttit bakom sitt trumset, och på senare tid har han dykt upp i både sketcher och sångnummer.
– Jag vill utvecklas och inte stå still. Om jag får så fortsätter jag gärna länge till i revyn, men jag tar inget för givet. Det är ett gött gäng, inte bara vi som står på scenen, utan hela ensemblen. Ett bra lag, helt enkelt.
Beppe Wackelin är en värmlänning med ett högt inre tempo som funnit sig till rätta på västkusten. Här har han bott sedan mitten av 1990-talet. 2002 kom han med i revyn första gången, lite på en höft, tack vare kontakter på Sturegymnasiet i Halmstad där han arbetade som lärare. Året därpå var han fast i ensemblen och sedan har det gått av bara farten.
– Tusen föreställningar! Det är mycket. Det känns verkligen inte som att jag gjort så många. I början höll jag räkningen, men när jag fick veta det nu blev jag överraskad.
Trummorna har alltid funnits med i bagaget. Beppes pappa och farbror spelade trummor och när Beppe gick i sjätte klass köpte han sitt första trumset. Innan han lämnade Ransäter för Stockholm som 18-åring hade han arbetat som trumlärare i studiecirklar på hemorten. Men Stockholm lockade och som nybliven student satte sig Beppe på tåget utan att ha några tankar på en framtid som musiker. Det var pulsen i storstaden som lockade.
– Den passade mig som växt upp i ett samhälle med 500 invånare. Jag tyckte om att springa till tunnelbanan.
Beppe började arbeta som väktare men upptäckte snart att jobbet krockade med de spelningar som han raskt lyckades ordna efter flytten till Stockholm. I stället började han på posten.
– Jag sorterade brev innan jag gick till kommunala musikinstitutet som jag kommit in på.
Den första spelningen i huvudstaden var med ett bluesband på Kaos i Gamla stan.
Spelningarna blev fler och fler och Beppe kombinerade musikkarriären med att vikariera som musiklärare på skolor runtom i Stockholm, trots att han efter några år kunde leva helt på musiken.
– Undervisningsgrejen har alltid funnits med mig. Jag vet vad jag pratar om. Det stärker undervisningen. Jag kan berätta om sånt som inte står i kursplanen.
Kärleken förde Beppe till Halmstad. I mitten på 1990-talet fick han en tjänst på Sturegymnasiet. Där är han fortfarande kvar.
– Att stå på scenen och att undervisa handlar ungefär om samma sak. När jag är med i revyn ska jag underhålla, vara glad och bra. Detsamma gäller när jag undervisar.
Nu går revysäsongen mot sitt slut. Beppe fortsätter som lärare och går i gång med sitt senaste jobb, som lagerarbetare på ett företag i Halmstad.
– Jag har undervisat i 40 år och tänkte att det är dags att göra något annat. Det känns befriande att ha ett jobb där man blir tillsagd vad man ska göra och som är klart när jag går hem. Det händer att jag är spelsugen efter en sådan arbetsdag och åker i väg för att öva, bara för att jag har lust.
Att utvecklas är viktigt för Beppe. De senaste åren har hans roll inom revyn förändrats. Det händer numera att han lämnar tryggheten bakom sitt trumset för att både sjunga och agera i sketcher.
– Jag utmanar mig själv med skräckblandad förtjusning. Det är spännande att stå på scenen utan mina trummor. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mina händer när jag inte håller i trumstockarna. Jag behöver något att hålla i.