När Kim Keon-woo

var i de tidiga tonåren kollapsade det statliga distributionssystemet, vilket gjorde det ännu svårare för familjen att klara sig.

De bestämde sig för att fly. Efter att ha mutat gränsvakter simmade de över gränsfloden mot Kina, i princip nakna, och vandrade sedan åtta mil till fots. Det första hus de knackade på visade sig tillhöra en lokal polischef, en godhjärtad sådan.

– Under vår första tid i Kina tvingades vi leva helt tysta och gömda, i ett hus som skulle se ut som det var övergivet. Det var traumatiserande för mig som just kommit i puberteten. När vi väl nådde Sydkorea tog det lång tid för mig att återhämta mig – jag var både blyg och rebellisk.

De erfarenheterna har Kim Keon-woo tagit med sig in i arbetet med NAUH, som från Sydkorea söker kartlägga och stärka barnrättsläget i Nordkorea. Hans rundresa i Europa sker i Amnesty Internationals regi, med anledning av att FN:S människorättsråd i Genève håller på att utvärdera Nordkorea. I Amnestys rapport till rådet heter det att ”systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna – fångläger, tortyr, försvinnanden – fortgår”.

– Sverige och världssamfundet kan öka pressen på Nordkorea så att barn, i synnerhet gatubarn, tas omhand bättre. Fram till nu har vi bara hört ord och inte sett någon handling, säger Kim Keon-woo.