Mona har kämpat för att hitta sin plats
Samhället och arbetsmarknaden är inte gjorda för människor med autism, aspergers och panikångest. Det konstaterar Mona Granquist som har fått dessa diagnoser. Hennes väg till jobb har varit krokig, men hon utmanade sina egna rädslor och hittade till slut
Halmstad: Mona Granquists arbetsliv har handlat mycket om att försöka passa in. Med diagnoser som autism, aspergers och panikångest är det en riktigt tuff utmaning i dagens samhälle.
Redan i skolan kände Mona Granquist att hon var annorlunda på något sätt. På högstadiet hade hon få kompisar och fick höra av studievägledaren att hon inte skulle passa för sitt drömyrke florist.
– En florist måste våga fråga vilka blommor kunden vill ha, sa han till mig.
I dag är Mona 45 år och har lärt sig hantera sina olika diagnoser – även i arbetslivet.
Hon har också insett att arbetsmarknaden är anpassad för dem hon kallar ”normala”, människor som inte har neuropsykiatriska diagnoser. Själv har hon aspergers, en av diagnoserna inom autismspek- trumet, panikångest och tvångssyndrom.
– Den 15 december 2016 fick jag min aspergersdiagnos. Det var mycket blandade känslor, både skönt och inte. Jag kände att nu kan jag få extra hjälp, men undrade också varför jag inte fick den här hjälpen tidigare?
Hennes arbetsliv har handlat mycket om att försöka passa in. Ibland fick Mona praktikplatser eller timvikariat, bland annat i kök på skolor och äldreboenden. Upplägget att bli inkallad till ett nytt kök varje arbetspass fungerade dåligt med hennes autism.
– Det var jobbigt att komma till okända ställen med nya människor.
Då och då har hon stött på fördomar om både autism och ångest.
– Att ha en diagnos inom autismspektrumet kan vara allt från att man sitter och gungar på en stol till att man är högfungerande i samhället. På mig märks det på att jag är långsammare än andra på olika sysslor.
Mona kom på ett sätt att fly arbetslivet. Hon började plugga, både på Komvux och Högskolan i Halmstad.
– Sedan jag skrevs in på Arbetsförmedlingen 1997 har jag inte haft många jobb. Däremot har jag läst de flesta ämnen man kan läsa på Komvux och fått ihop 30 högskolepoäng i beteendevetenskap. Det var roligare att plugga än att söka jobb.
Det var under sitt första föredrag på Komvux som Mona fick sin första panikångestattack.
– Min ångest har ofta tolkats som en åkomma. När jag varit på anställningsintervjuer och de fått veta att jag har ångest ibland så säger de bara ”vi hör av oss”.
Panikångesten blev något hon helst försökte dölja.
– När jag läste psykologi stod det om panikångest och då valde jag att berätta för mina studiekamrater. Det var en stor sten som släppte.
Genom Ångestsyndromsällskapet (ÅSS) hittade Mona personer med likartade berättelser och upplevelser.
– Då kände jag att jag inte var ensam om detta. De var ju lika knäppa som jag, säger Mona skämtsamt.
I dag vet hon hur hon ska hantera panikångestattackerna när de kommer.
En annan ögonöppnare var när
Jag har alltid drömt om att jobba politiskt och har ett stort intresse för politik. Mona Granquist
hon läste boken ”Konsten att fejka arabiska” av Lina Liman.
– Det var så mycket som stämde in på mig, jag känner igen många händelser som hon skriver om. Jag har alltid försökt att passa in.
I dag är Mona Granquist öppen om sina diagnoser och vill gärna sprida mer kunskap om dem. Hon var med och startade Specialistbyrån, som är ett arbetsintegrerat socialt företag, och är i dag ordförande. Mona sköter administrationen och ger andra funktionsnedsatta möjlighet att arbeta i verksamhetens kafé Nyfiket.
– Det är enklare att se en funktionsnedsättning hos någon som sitter i rullstol än hos någon som har en psykisk funktionsnedsättning.
Mona berättar att hon har övat och utmanat sig själv för att våga ta mer plats i olika sammanhang. Förutom engagemanget i Specialistbyrån, föreningen ÅSS och dess samarbetsförening Hallandsrådet för psykiatribrukare har hon nyligen utsetts till ordförande för Vänsterpartiet i Halmstad.
– Det känns häftigt att någon med funktionsvariation har fått detta uppdrag. Jag har alltid drömt om att jobba politiskt och har ett stort intresse för politik.
Mona är också partiets representant i kommunala funktionsrättsrådet.
Sedan sju år tillbaka har hon ett timvikariat hon trivs med på Garnisons- och Luftvärnsmuseet i Halmstad. Där är hon städerska och receptionist på lördagar under lågsäsong och desto fler arbetsdagar under högsäsong.
– Jag är nog en social person och tycker om människor, men samtidigt har jag en önskan om att känna mig mer bekväm bland nya människor. Det är väl därför det inte har blivit så många arbetsplatser.
Utan sina diagnoser tror Mona att hon hade jobbat som florist. Att prata två och två är jobbigare än större grupper, tycker hon.
– Generellt ska man vara social och snabb på arbetsmarknaden. Samhället är inte byggt för personer med autism och aspergers. Då gäller det att hitta sin nisch och för mig blev det politiken. Där har jag alltid känt mig välkommen.