Transnistrien tolkas genom tonåringar

Transnistra Regi: Anna Eborn

Hettan dallrar i luften nere vid floden Dnestr. Där hänger 16-åriga Tanya (Tatyana Lipovskaya) och Tolya (Anatoly Nikolaevich) med resten av kompisgänget en sista sommar i Kamenka. Stämningen är intim, tonåringarna är, trots sina olikheter, som en oskiljaktlig enhet: röker på, retas, hånglar eller balanserar livsfarligt högt uppe på muren till en övergiven fabrik. Allt för att fördriva tiden. De upplever sig som fast i ett ingemansland, och tomheten, bristen på identitet manifesteras även som håglöshet inombords.

De förtroliga samtal som förs är sköra, och av oskattbart värde. Precis som Eloy Domínguez Serén i tematiskt likartade dokumentären ”Hamada” kommer filmaren Anna Eborn nära på ett sätt du bara förmår om du känner miljön väl och med självklarhet blir accepterad av gruppen.

Så har Eborn också ägnat det senaste decenniet åt att dokumentera Gammalsvenskby i Ukraina, som bebos av ättlingar till tvångsförflyttade estlandssvenskar. Några av dem möter vi i starka kortfilmer som ”Baba” (2010) och ”Zmiivka” (2014) I sin längre dokumentär ”Lida” (2017) porträtterar Eborn också 81-åriga, svensktalande Lida vars liv präglats av 1900-talets europeiska krig.

Nu fortsätter Eborn sin undersökande resa till Transnistrien, i östra Moldavien angränsande till Ukraina. En plats i limbo, även den laddad med europeisk krigshistoria. 1990 bröt sig regionen, efter omfattande folkomröstningar, fri från Moldavien men har av omvärlden aldrig erkänts som en självständig stat. Istället anses området, som under andra världskriget administrerades av det dåvarande fascistiska Rumänien, fortsatt vara en del av Moldavien.

Maktlösheten i att inte tillhöra präglar på alla plan livet i Kamenka. Anna Eborn fångar lyhört den känslan. De filmpoetiska bilderna laddas med dubbel innebörd: personlig och politisk. Det, och sättet att jobba i 16 mm-format, för tankarna till andra mästerliga europeiska filmare som Andrej Tarkovskij och Béla Tarr.

Årstider växlar, vi ser floden Dnestr i soldis, regn och solnedgång. Det är vackert vid flodbanken men också ödsligt, kusligt och präglat av dolda hot. Fattigdomen är utbredd, filmen skildrar patriotism, språkförbistring, förakt för svaghet, klass och kön. Men även medmänsklig värme, och unika miljöer där körbärssylt kokas och små bäverungar för första gången kisar mot solen.