Loras partyliv med droger slutade i krasch med psykos
Lora var i Australien, hon partade och livet lekte. Och det var mycket droger. Så började hon höra röster, människor började tala illa om henne och hon var övertygad om att hon övervakades av tv dygnet runt.
Lora Holmgren, 30 år, håller försiktigt om sin lilla bebis Melleby, stämningen är fridfull. Husets lilla trasselsudd till hund Gigi hoppar ivrigt omkring.
– Min dotter Melleby är viktig och betyder allt för mig nu, säger Lora.
Det är svårt att förstå att denna lugna nyblivna mamma i rofyllda Rolfstorp levt ett partyliv med fester och droger tills hon tappade kontroll och hamnade i en psykos. Nu vill hon berätta.
Lora själv hade det tufft som barn. Hennes mamma mådde inte bra och socialförvaltningen placerade Lora och hennes två äldre bröder i egen lägenhet. Det gick inte så bra.
– Jag hade precis fyllt 15 år och min äldsta bror som var 25 år skulle vara som en slags målsman för mig. Men det fanns inga regler och det var mycket fester och droger för min del. Till slut var det cannabis i stort sett varje kväll och efedrin på dagen för att jag skulle orka träna. Socialförvaltningen var ofta på besök, men märkte aldrig något.
Lora skötte skolan, tränade och jobbade extra. Hon gick ur samhällsprogrammet med bra betyg och fortsatte därefter att jobba. Mycket. En period hade hon tre underbetalda deltidsjobb och var politiskt engagerad samtidigt som hon levde sitt dubbelliv. Få anade något.
Ett par år efter studenten började hon läsa religionsvetenskap i Göteborg, dubbellivet med mycket jobb och mycket partande fortsatte. Missbruket blev allt tyngre, hon testade alla slags droger.
– Men jag uppfattade mig inte som en missbrukare. Jag hade kul och festade, jag var en partypingla med kontroll.
2009 bestämde sig Lora för att göra sin uppsats i Indien. Hon tog med sig sin laptop och åkte dit för ett halvår.
– Jag fortsatte att festa och resa. 2013 befann jag mig i Australien. Min situation var ganska otrygg och jag bodde i ett tält en period. Det blev översvämning i tältet och allt i datorn försvann, jag gav upp tanken på att studera. All tid gick åt till att jobba, ofta i restaurangbranschen, och att festa.
Mönstret fortsatte. Lora hade inga problem att få jobb och hon tog droger bland annat för att orka.
– Men allt blev konstigare och konstigare. Jag tyckte folk pratade illa om mig och jag kände mig förföljd. Jag flyttade och började arbeta på ett bananplantage men tyckte att folk förföljde mig där också. Jag såg att en tjej kastade ett glas bakifrån mot mitt huvud och vände mig snabbt om och fångade upp glaset i luften, jag trodde jag hade en superkraft. Nu förstår jag att det aldrig hände.
Lora flyttade runt, skötte boskap, hjälpte till vid en husrenovering. Hon fortsatte känna sig förföljd och trodde att hon var övervakad av kameror, överallt. Hon hörde röster som kommenterade allt hon gjorde. Sedan slog det slint helt. Lora trodde hon var på teve.
– Olika kommentatorer berättade om mitt liv. Jag satt och pratade med teven, försvarade mig och publiken grät. Så höll det på. Jag pratade med teven varje morgon och när jag jobbade ute pratade jag med alla de kameror jag trodde följde mig. Till slut orkade jag inte mer.
Efter åtta månaders kringflackande i Australien åkte Lora hem till Sverige men problemen fortsatte. Hon trodde att hennes liv var ett tv-program också i Sverige.
– Nyårsafton 2013 bestämde jag mig för att de skulle säga sanningen eller också skulle jag ta mitt liv. Jag festade på egen hand i min lägenhet före tolvslaget, jag skrattade och dansade.
När det var dags för nyårstalet satte sig Lora framför tv:n, tolkade det som att hon fick ett negativa besked och hoppade ut från balkongen på fjärde våningen. Någon ringde efter ambulans.
Lora hade fått sitt bäcken och sin ena arm krossad. När hon vaknade upp satt en psykiatriker bredvid. Hon blev tvångsintagen och var sedan ”frivilligt” inlåst i tre månader. Därefter startade arbetet med att bli frisk. Det gick i sicksack, när hon flyttat till Varberg för att studera fick hon ett allvarligt återfall. Hon blev psykotisk.
– Genom sjukhuset i Varberg och kommunen fick jag ett bra vård och stöd. Jag gick tolvstegsprogrammet och fick kontakt med en självhjälpsgrupp som jag fortfarande är med i. Jag blev stegvis bättre för varje dag. Jag började arbetsträna på LP där jag fick ett bra stöd från cheferna. Men det som också har betytt mycket för mig är att jag fått en tro på Jesus, gemenskapen i Pingstkyrkan har betytt mycket. Jag har sakta kunnat bygga upp mig själv och blivit stabil.
Lora trivs med att bo på landet, hon är uppvuxen på landsbygden och gillar natur.
– Jag får ett stort stöd av min sambo och hans mamma, övrig familj och vänner. De är min trygghet.
I början hade Lora svårt att släppa att hon inte visste vad som hänt och inte hänt i hennes liv.
– Men jag har bestämt att jag inte ska prata med folk och efterforska. Jag släpper det. Jag tror att det skadar mer än det gör nytta. Nu ser jag fram mot att hjälpa andra med min berättelse. Det är viktigt att veta att man inte är ensam.
I dag är Lora engagerad som hjärnkollsambassadör i Hjärnkoll, en organisation som arbetar för att minska fördomar och sprida kunskap om psykisk ohälsa.
Nu ser jag fram mot att hjälpa andra med min berättelse. Det är viktigt att veta att man inte är ensam.
Lora Holmgren