Per Kågström: Älgar kommer över älven eller struntar i alla tittare som glor på ”sakte-tv”

Jag är måttligt intresserad av djur och natur. Jag tittar sällan på naturprogram och har, mig veterligt, aldrig tidigare skrivit om ett sådant i en tv-krönika. Men nu är det dags. Jag kan helt enkelt inte säga nej när det handlar om Ångermanälven, min barndoms flod, som familjen följde i flera mil varje år – på väg till sommarstället. Ångermanälven, den vackra och mäktiga, på sina ställen säkert fem gånger bredare än de så omtalade fyra halländska åarna tillsammans.

Det är inte konstigt att mellan 80 och 200 älgar i tusen år valt att korsa denna älv på samma plats, på väg från vinter- till sommarbete. Även skogens konung vill se vacker natur.

Om detta handlar ”Den stora älgvandringen”, vars första del visades på skärstorsdagen. Det var att avspänt och informativt magasin där redaktionen satt kring en öppen eld strax norr om Junsele, vid Ångermanälven och pratade om älgar.

Tanken är att vi ska få se djuren i exakt samma ögonblick som de tar sig över älven. Därför har vi under de senaste dagarna kunnat gå in på SVT play när som helst på dygnet, för att se området vid Ångermanälven ur flera synvinklar.

Det är ett försök med slow-tv, ett fenomen som har gjort succé i Norge, där man kallar det för ”sakte-tv”. I norsk teve har du kunnat följa en tågresa från Bergen till Oslo minut för minut, utan att det hänt något särskilt. Eller en resa med Hurtigruten.

” Jag brukar ofta reta mig på hysteriskt tempo och dito klippning av tv-program och sakte-tv framstår som en smart reaktion.

Eller – som nu i SVT – spana efter älgar vid en älv där du bara hör ljudet av vatten, och enstaka fåglar.

Jag brukar ofta reta mig på hysteriskt tempo och dito klippning av tv-program, och sakte-tv framstår som en smart reaktion på vår tids ständiga hets.

Men samtidigt får jag erkänna att jag varit för rastlös för att orka delta i älgspaningen några längre stunder under påskhelgen. Sakte-tv har mera känts som ett roligt experiment och jag ska absolut se ”Den stora älgvandringen” i SVT1 på torsdag klockan 20.00. Det andra ”riktiga” programmet i serien.

Då får vi se om det har dykt upp några älgar, eller om de kommer – live – i sändningen. Eller i slutet av programmet. I så fall får det bli förlängning, precis som i en sportsändning.

Många torde vara intresserade av älgar, men vilka vill närgranska innerstadsbor, unga och frustrerade storstadssjälar med misslyckade konstnärliga ambitioner?

Nej, de flesta är nog trötta på dessa neurotiska varelser, men om det är den amerikanska skådespelerskan Lena Dunham som skriver manus kan det slå blixtar ur tv-rutan.

Hennes serie ”Girls” har kommit och gått i flera år, ofta på hopplösa sändningstider och aldrig blivit någon tittarsuccé.

Men jag har alltid tittat och gör det även nu på tisdagar klockan 22:30 i SVT1. Förra veckan skulle ett par gifta sig, omgivna av ex-kärlekar, mediterande män och en brudgum som plötsligt berättar att han varit förlovad sju gånger tidigare, men aldrig gift sig.

Komplicerat? Ja, men inte värre än vanligt i ”Girls”.