Alfred Andersson: Ansvaret för omställningen kan inte ensamt vila på individer och deras val.
Det behövs alternativ till bilen som görs tillgängliga för så många som möjligt så att trafiken kan minska och klimatmålen uppnås. Det skriver Alfred Andersson i denna klimatkrönika. I morgon torsdag håller han en föreläsning om transporterna och klimatmå
Klimatkrisen kräver att de globala utsläppen av växthusgaser minskar i snabb takt. Utmaningen är stor, speciellt för transportsektorn som står för en fjärdedel av de totala globala utsläppen och är den snabbast växande utsläppskällan. Internationella forskare har kallat omställningen av transportsektorn för ett ”wicked problem”, ett problem som är genuint komplext och svårhanterligt på grund av ofullständiga och förändrade krav och där det inte finns en enskild lösning. Ofta råder det inte ens konsensus om vari själva problemet ligger. I sådana situationer kan föregångare, exempelvis ett litet land som Sverige, göra stort avtryck på övriga nationer genom att visa att förändring är möjligt.
Sveriges klimatpåverkan är mycket liten globalt sett. Men svenska målsättningar kan spela en stor roll ändå. Ambitiösa mål, tillsammans med ett genuint arbete för att nå dessa mål, visar att vi är villiga att ta vårt ansvar och att vi tror på en framtid där vi kan leva och må väl i ett klimatneutralt och hållbart samhälle.
I Sverige råder
det nästan konsensus om vad problemet är och vilka mål som ska styra oss bort från detta. Sju av åtta riksdagspartier står bakom klimatlagen, som bland anna tangerat t transportsektorns klimatpåver k andeutsläpp skall minska med 70 procent från år 2010 till år 2030. Hittills har utsläppen från den svenska transportsektorn dock bara minskat med 19 procent. Vi har alltså lång väg kvar till målet. För att nå dit måste tempot i omställningen öka.
De senaste åren har bilarna långsamt blivit bränslesnålare och andelen förnybar energi i soppan har ökat markant. Problemet är körsträckorna. Ökad biltrafik har tagit ut en del av den effekts om energieffektivisering och ökad an delförnybar energiget t. Dessutom ser energieffektivisering ensamt inblandningen av biodrivmedel ut att stagnera nästkommande år. Därför pekar forskare såväl i Sverige som internationellt på behovet av att minska körsträckorna. Trafikverket menar att personbilstrafiken måste minska med en fjärdedel till 2030 jämfört med 2010 för att 70-procentmålet ska realiseras. Tyvärr har trafikpolitiken varit alltför inkonsekvent och teknikfokuserad för att på allvar styra oss mot målet.
Elektrifieringen kommer vara
ett viktigt bidrag i omställningen av transportsektorn. Problemet till 2030 är dock att andelen elbilar växer för långsamt för att ensamt ges å stora utsläppsminskningar som målet kräver. Cirka 80 procent av nybilsförsäljningen består fortfarande av bilar som drivs på bensin eller diesel, och dessa rullar i genomsnitt 17 år innan skrotning. Och även omen elbil är bättre u rett livs cykelperspektiv än en konventionell bils å uppstår det klimatpåver k andeutsläpp vid tillverkningen. I ett långsiktigt hållbart transportsystem behöver vi därför även resa smartare och minska körsträckorna med bil.
Forskning har visat att det krävs både morot och piska för att fler ska välja gång-, cykel- och kollektivtrafik i stället för bilen. Detta eftersom det är den relativa attraktiviteten som spelar roll när vi väljer färdmedel. För att öka andelen gång-, cykel- och kollektivtrafik måste således andelen biltrafik minska. Förbättrad cykelinfrastruktur och kollektivtrafikbehöver kombineras med restriktioner för bilen, exempelvis genom att minska dess fysiska utrymme, sänka hastigheterna och implementera en mer restriktiv parkeringspolicy. Men få kommuner har överhuvudtaget ett mål om att minska biltrafiken.
Det verkar råda en osäkerhet bland beslutsfattare att införa dessa så viktiga begränsningar för biltrafiken på grund av risken att förlora politiskt kapital. Faktum är att åtgärder mot biltrafik utmanar en historiskt och kulturellt etablerad ordning; nämligen bilen som norm. Men det är inte ett förbud mot att köra bil som måste till. Bilen är fundamental för många människor och kommer med all sannolikhet vara så även framöver, särskilt utanför städerna.
Det som behövs är att alternativ till bilen görs tillgängliga för så många som möjligt så att biltrafiken tillåts minska inom ramen för klimatmålen. För det behövs en beslutsam och konsekvent trafikpolitik, likt den som under efterkrigstiden drev fram bilsamhället.
Ansvaret för omställningen
kan inte ensamt vila på individer och deras val. Politiken måste ta ägandeskap för frågan och mobilisera omställningsarbetet genom att peka ut en tydlig och hållbar riktning. Sveriges legitimitet i klimatfrågan hänger på att vi visar att vi kommer nå våra klimatmål. Först då kan vi på allvar sätta press på omvärlden och samtidigt förbli det föregångsland som visar vägen till det post-fossila samhället.