En fin och välkommen hälsning
A space for lost time
Anna Ternheim är en av våra mest förtegna popstjärnor. Inte hemlighetsfull direkt, och inte alls så dyster som musiken ibland kan ge sken av, men det går en knivskarp gräns mellan det personliga och det privata. Har alltid gjort.
Ända sedan Anna Ternheims första spelning i Göteborg, på Gump (Jazzhuset) våren 2004 då hon nyligen hade hoppat av arkitektstudierna, har hon uppvisat en tydlig integritet. Kärv, vemodig och lite androgyn har hon stakat upp och mutat in ett helt eget område – och sedan valt att verka där innanför.
Därför känns Anna Ternheims musik fortfarande som en mix av Stina Nordenstam och Sophie Zelmani, och det oavsett om hon jobbar fram sina album med Andreas Dahlbäck på Gotland eller med Björn Yttling i Stockholm, spelar in dem i Nashville (The night visitor) eller reser till Brasilien för att hämta ny inspiration (All the way to Rio).
Detta är alltså menat som beröm. Det är få artister förunnat att redan på sin debut lyckas slipa fram ett så skarpt och personligt uttryck, och att sedan hålla fast vid det femton år senare är djupt imponerande. Det sagt vandrar inte Anna Ternheim i cirklar eller, ännu värre, står helt still. Det finns hela tiden en framåtrörelse i allt hon gör. En nyfikenhet. Så även på nya albumet ”A space for lost time”.
Utan att veta exakt vad titeln betyder eller ens anspelar på känns den helt kongenial med musiken. Det tar inte många sekunder av det stillsamma öppningsspåret ”This is the one” eller ”You belong with me” innan man förstår att det är Anna Ternheim man lyssnar på. Den tassande rytmen, det molokna anslaget och den tydliga sången längst fram i ljudbilden är alla grundstenar i Anna Ternheims stabila bygge.
Även om producenten Thom Monahan (Vetiver, Chris Robinson Brotherhood, Fruit Bats, Pernice Brothers) säkert haft ett finger med i spelet är det framför allt tillsammans med Björn Yttling (Peter Bjorn and John) som Anna Ternheim har skapat sitt album.
De har skrivit hälften av låtarna ihop och det finns något svårdefinierat men klart ”Yttlingskt” över en låt som ”Everytime we fall”. Det kan vara de snygga stråkarna, den poppiga känslan eller det sköna, lätta drivet – troligen alltihop – men det är tydligt att Björn Yttling och Anna Ternheim berikar varandra som låtskrivare.
Det märks inte minst på andra halvan av albumet. Där har Anna Ternheim skrivit de flesta låtar på egen hand och tempot sjunker rätt markant. ”Stars” är visserligen vacker och melankolisk på ett närmast muntert sätt, men ”Lost time” lyfter aldrig från marken. ”Walk your own way” är märkligt blek och avslutande ”Oh Mary” är undflyende och närmast färglös, svår att riktigt få grepp om. Fint men anonymt.
Det är alltså inget mästerverk som Anna Ternheim har fått till. Men väl en efterlängtad hälsning och en välkommen rapport från New York, där en av landets finaste låtskrivare bor sedan tio år. Det räcker egentligen med att lyssna på ”Remember this”, vilken snurrar på repeat medan jag lägger sista handen vid den här recensionen, för att påminnas om det.
”Remember this” är albumets skönaste låt; snygg, drömsk och precis lagom längtansfylld. En låt om att leva bland andra människor, om att hålla huvudet högt vadhelst livet kastar mot dig och att fortsätta drömma om en morgondag fylld av kärlek, gemenskap och något slags ljus – oavsett om du bor i New York, Stockholm eller Göteborg.