En vägbula på vägen mot stordåd
Sunshine Kitty
Tove Lo är inte den som bromsar in. Detta är hennes tredje album på fyra år. Och då har hon dessutom hunnit med att bränna runt på turnévägar både här och där samt styrt en rad olika samarbeten.
Helt rimligt då att inte allt blir lika bra. Efter de utsökta, till stor del mörka popalbumen ”Lady wood” och ”Blue lips”, kommer nu det som beskrivs som det glada kapitlet i den löst sammanhållna trilogin. Men där de två första albumen var stringent sammanhållna såväl tematiskt som soundmässigt är ”Sunshine Kitty” betydligt svajigare.
Tanken var att göra en lekfull och peppig platta med ”pussy power”-budskap och med den tecknade katten som en ”förlängning av Tove Lo”. Då kanske det ligger lite i sakens natur att det blir spretigt och kanske till och med lite fånigt. Smärta och frustration brukar vara lättare att skruva ned till en intensivt, brännande låga medan det glada skvätter runt lite överallt.
Nu är känslan att många av låtarna på ”Sunshine Kitty” blev över från de båda tidigare plattorna eftersom de helt enkelt inte passade in tematiskt. Så i stället för att det här blir en konsekvent, välslipad och lycklig poppärla får vi snarare en stökig uppsamlingsplats för grejer som legat kvar i flyttkartongerna när Tove Lo styrt om sitt fokus. Det är som att Tove Lo rensat ur garderoben så att hon ska kunna ta ut nästa riktning.
Men med Tove Los uppenbara talang och med meriterade låtskrivare på lönelistan saknas inte starka stunder. Singeln ”Glad he´s gone” med smart text och skönt naiv melodi ligger först på plattan och är också den hittigaste låten.
Jag gillar den metalliskt klånkiga ”Stay over” som briljerar med en gungig refräng. Klubbiga samarbetet med nästan-ikonen Kylie Minogue måste man ju bara applådera. ”Come undone” är elegant och ”Jacques” som gästas av Jax Jones är ofrivilligt (?) småtöntig men helt klart underhållande. ”Mistaken” med sina övertydliga syntar är förstås ingen singel, men ett lyckat sätt att dra ut en låts identitet till det yttersta.
Ungefär där tar det stopp. Resten av skivan är ingen måste-lyssning. Däremot sjunger Tove Lo fortsatt väldigt bra, med en egentligen ganska begränsad röst.
Får hon nu tillfälle att samla krafterna och skriva ihop en mer spetsig masterplan för kommande projekt lär detta bara vara en liten, lustig vägbula på väg mot nya stordåd.