Hannes Råstam får huvudrollen – men gåtan Quick kvarstår
Quick Regi: Mikael Håfström
”Beyond a reasonable doubt” heter ett slugt och snårigt rättegångsdrama regisserat av Fritz Lang. Jag kom att tänka på Langs film när den juridiska termen ”bortom allt rimligt tvivel” dök upp i bioannonsen för Mikael Håfströms nya verklighetsbaserade dramathriller ”Quick”.
Bägge filmerna handlar i grund och botten om samma sak. Ska någon dömas för mord krävs det vittnen och/eller teknisk bevisning. Om polisen inte lyckats hitta mordoffrets kropp blir bevisläget komplicerat värre. Hur som helst krävs det att den åtalade är skyldig bortom allt rimligt tvivel för en fällande dom. Annars ska han, eller hon, bli frikänd. Inga som helst problem med att förstå detta, kan man tycka.
”Quick” handlar förstås om Sture Bergwall/thomas Quick, i kvällspressen kallad för psykopat, sadistisk pedofil, kannibal och Sveriges värsta seriemördare genom tiderna. Detta är en helt osannolik historia väl värd att berätta, men det uppstår ett dramaturgiskt problem i och med att vi som ser filmen sitter med facit i hand redan från start.
Det problemet är Håfström och manusförfattaren Erlend Loe väl medvetna om. Filmen kretsar i första hand kring den grävande journalisten Hannes Råstam (1955-2012), skickligt och föredömligt nedtonat spelad, med hatten på plats, av Jonas Karlsson, och i andra hand om själva rättsskandalen.
Quick (en roll skräddarsydd åt David Dencik) får naturligtvis en del utrymme, men det är Råstam som är dramats huvudperson.
När filmen drar i gång har Quick, dömd för åtta mord som han inte begått, suttit inspärrad på Säter i åtta år utan att vilja prata med någon, i synnerhet inte med journalister. Råstam och hans unga nitiska kollega och superresearcher Jenny Küttim (Alba August, som fått för lite att göra i filmen) vill börja rota i fallet, ordentligt. Cheferna på SVT tycker att det är en dålig idé. I fallet Thomas Quick är allt redan klappat och klart. Råstam ger sig inte. Ett handskrivet brev resulterar i ett möte med den påstådde massmördaren, in real life.
De senaste åren har Mikael Håfström, som fick ett rejält genombrott med ”Ondskan” 2003, varit verksam i USA. Det ser man tydligt i hans nya film som berättarmässigt drar mot Hollywood. Nej, detta är ingen svensk ”När lammen tystnar”, men det går undan på ett sätt som man sällan ser i svenska filmer. Regissören använder sig ofta och gärna av split screen-lösningar. Visuellt helsnyggt och tydligt influerat av Brian De Palmas ”Carrie” och ”Blow out”. På filmens pluskonto hamnar också intensiteten i scenerna mellan Karlsson och Dencik.
Men. Det finns en gräns för hur mycket man kan ha med i en film som landar på 110 minuter. Fasligt många rollfigurer introduceras för att sedan försvinna spårlöst ur handlingen när man vill veta mer om hur inkompetenta psykoanalytiker och likaledes inkompetenta mordutredare kunde få behålla sina jobb.
Sedan har vi gåtan Thomas Quick. Teorin som framförs i filmen, baserad på Hannes Råstams postumt utgivna bok ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare”, är att Quick var en söndermedicinerad, lättmanipulerad psykiskt sjuk människa som gärna erkände några mord i veckan mot att få behålla sina tunga mediciner. Nja.