Catarina: Orättvist mot elever med talproblem
” ”Jag skulle så gärna vilja att stamning blev mer accepterat. Att folk skulle se det som ett sätt att prata på precis som alla andra.”
Hon har jobbat med tal- och språksvårigheter i många år och skriver just nu sin andra bok i ämnet. Här berättar logopeden Catarina Sjöberg om stamning, fördomar, social isolering – och om ett skolsystem och ett samhälle som blivit väldigt orättvist för personer med kommunikativa svårigheter.
HP har i en tidigare artikel (2/10) berättat om Anton Stålnacke från Gullbrandstorp som i hela sitt liv kämpat med att talet inte flyter när han pratar. En person som delvis vigt sitt yrkesliv åt att hjälpa personer med liknande problem är Catarina Sjöberg. Hon jobbar på logopedimottagningen i Halmstad.
– Det är högst individuellt hur man upplever sin stamning. En del låter det inte påverka livet nämnvärt, men för en del är det oerhört försvårande. Det värsta är folk som isolerar sig, för att de tycker att det är så jobbigt att prata, säger hon.
Enligt Catarina är det inte helt ovanligt att folk som stammar tystnar. Särskilt vanligt tycks detta vara bland unga tjejer.
– Det har funnits forskning som tytt på att flickors stamning försvinner mer än hos pojkar när de blir äldre, men nya studier visar att det inte är så enkelt. Problemet är snarare att flickor verkar hantera det annorlunda. De blir tysta, och då är det klart att det inte märks lika mycket. Pojkar som stammar verkar bli mer accepterade också.
De allra flesta kan med rätt hjälp lära sig olika tekniker som gör att talet flyter bättre när de pratar. Det kan till exempel handla om att dra ner på taltempot, lära sig att känna av i vilka lägen man kommer att stamma och ta det extra lugnt just där, eller att försöka mjuka upp själva stamningstillfället så att låsningen inte blir så stor.
– Men för många går det åt så mycket energi åt till att använda de här teknikerna att de får svårt att fokusera på vad de vill ha sagt eller att lyssna på vad andra säger. Många jag träffar kan prata med mer flyt, men tycker det är så jobbigt att de struntar i det.
Den modell som brukar fungera för de flesta är att välja sina tillfällen: När det känns extra viktigt att man inte stammar får man lägga kraft på teknikerna. Sen vid andra tillfällen kanske man mer vill fokusera på vad man egentligen vill sa sagt, och då får man helt enkelt acceptera att man hakar upp sig.
– Jag skulle så gärna vilja att stamning blev mer accepterat. Att folk skulle se det som ett sätt att prata på precis som alla andra, säger Catarina, och fortsätter:
– I dagens samhälle är språk och kommunikation så otroligt viktigt. Och därför kan det vara extra tufft när just de bitarna inte fungerar optimalt för en människa.
Vad tycker du om att det är så?
– Det är klart att det är enormt orättvist att hela skolsystemet och samhället är uppbyggt för att passa de som är språkligt begåvade eller snabba på att formulera sig. Den här samhällsutvecklingen har gått snabbt, men människan har inte förändrats. Vi är fortfarande olika, och det finns en orättvisa i att just kommunikativ förmåga påverkar betygen så starkt.
Hur kan just en stamning begränsa ett barn eller en ungdom i skolan?
– Man kanske inte vågar räcka upp handen, delta i diskussioner eller ha muntliga redovisningar. Det är klart att det kan innebära att man hamnar efter eller att det påverkar betygen.
Catarina säger att det finns en rad missuppfattningar om människor som stammar. Den vanligaste är att folk tror att det helt beror på psykiska faktorer, som stress eller nervositet. Så är det alltså inte. En sårbarhet för instabilt talflyt har en neurobiologisk grund och är ärftligt. Sen är det inte alla som utvecklar en stamning, men i grunden är det genetiskt betingat.
– Det har en kraftig ärftlighetsfaktor, även om psykosociala faktorer som stress och trötthet kan förvärra symptomen.
Stamning brukar visa sig när ett barn börjar prata, men för en del stabiliseras talet under uppväxten. Ungefär fem procent av alla barn har perioder av stamning, men bara en procent av den vuxna befolkningen har det.
– Men är man oroad för sitt barn ska man absolut söka hjälp. Detsamma gäller om man är vuxen och känner sig begränsad av sitt taloflyt. Att må dåligt eller sluta prata är aldrig en bra lösning!
Samtidigt som Catarina lyfter allt det som kan vara jobbigt med att stamma, så vill hon inte ge en alltför dyster bild.
– Nu har jag kanske fokuserat på att prata om de som har det tufft. Men det finns naturligtvis också väldigt många som hanterar det hur bra som helst, och inte alls låter stamningen påverka deras liv negativt.