Valter lever i sin egen värld – en lägenhet full av konst
Valter Uppenberg lever i, med och för sin konst. Hans lägenhet är rena ateljén belamrad med tavlor och målarattiraljer. På lördag har han vernissage på Galleri 70.
Bilder, bilder och bilder överallt. Uppsatta på väggen, insatta i hyllor eller lutade mot väggarna. Så ser det ut i vardagsrummet hemma hos Valter Uppenberg på Öster i Halmstad, där det även är fullt med penslar, färgbtuber och fläckiga trasor. Mitt i rummet står ett hembyggt staffli.
– I början använde jag bara ett hörn av rummet för att måla men sedan spred det sig, säger Valter med ett skratt och visar oss vidare i sin tvåa.
I det andra rummet har han en ramverkstad och sängen får stå i köket, för att inte vara i vägen för konsten.
Snart ska 50 bilder fraktas över Nissan till Galleri 70 på Söder, för att ställas ut.
– Det borde ske oftare, säger Valter.
år och har tecknat och målat i hela sitt liv.
– Det blev så, eftersom jag var lite begåvad som barn och fick högt betyg i teckning, säger Valter på vacker Västerbottendialekt.
Han växte upp i byn Åskilje vid Umeälven, cirka fem mil nordväst om Lycksele.
– Det var en aktiv by på den tiden med gott om barn, så jag hade många kamrater.
Valters pappa var flottarbas och Valter fick redan som pojke börja som flottare på Umeälven.
– Jag höll på i sex säsonger. Jag var ganska klen men det gick bra ändå.
Fritiden ägnade Valter åt konst men även åt sin gitarr. Han minns hur han lärde ut några bluesackord till systersonen Johan Norberg som då
var i tioårsåldern. I dag är han etablerad gitarrist och musikskribent.
– Det var den här sången, säger Valter och sjunger med glöd: ”The jailhouse is burning down...”.
Valter spelade även dragspel som ung, men det var måleriet som segrade. Så snart han kunde flyttade han till Stockholm där han gick flera skolor, bland annat på Konstfack.
– Jag hade så bra lärare... fina tjejer och killar som verkligen gav mig lust att måla, säger Valter och nämner Gunilla Palmstierna Weiss och fotografen Christer Strömholm.
Bland eleverna fanns det flera som skulle bli kända med åren, som tecknaren Jan Lööf.
– 1963 hade jag, han och några andra en utställning. Men så sent som kvällen före vernissagen hade Jan och en kompis inte något verk färdigt, så de drack en massa vin och målade en jättestor bild. Det var inte klokt, säger Valter och skrattar högt.
Han kan även berätta om hur han jammat på gitarr med Lasse Åberg, en annan konstfackelev.
Valter har ett gott minne, även för detaljer, men en sak går han bet på. Han berättar om en elev på Konstfack som sjöng högt, högt – och senare blev jättekänd.
– Men vad hette han?
Jag och Mårten Johansson – Valters systerson som är med vid intervjun – gissar hejvilt på allt från Olle Adolphson till Owe Thörnqvist, men Valter skakar på huvudet och minuterna går.
Men så kommer han plötsligt på att mannen sjöng om Barbara och vi fattar äntligen – det borde ha gått snabbare – att han menar Robban Broberg.
En av livets gåtor är löst men hur gick det till när Valter hamnade i Halmstad?
– Jo, min syster Doris bodde här och jag hälsade på henne våren 1978. Jag tyckte det var så fint i stan att jag flyttade hit samma sommar.
Valter har i dag varit Halmstadbo i drygt 40 år och innan pensioneringen jobbade han bland annat som arkivarie på tingsrätten.
Han har levt ensam och målat varje dag i sin lägenhet, och han fortsätter trots att han har ögonsjukdomen glaukom. I dag är synen så svag att han måste gå extremt nära duken.
– Jag kan inte längre läsa men på sätt och vis är det bra. Då koncentrerar jag mig på mina bilder.
Valter tycker att bildkonsten behandlas illa i dagens samhälle.
– Om jag kunde se bättre skulle jag skaffa en dator och skriva till Svt, och fråga vad de håller på med. De tar nästan aldrig upp bilder, det enda långa programmet om konst i somras handlade om Francis Bacon, en komplett dåre med stirrande blick. Hans sista verk såg ut som förvridna trasor.
– Men... för resten. Det var ett till inslag om bild i ett kulturprogram, om en kvinna som klädde ut sig i lampskärmar och målade svarta cirklar. Utan komposition. Jag antar att man kallar sådant för performance.
Vad målar du själv? – På 50- och 60-talet var jag
en stenhård realist som tyckte illa om Picasso, men i dag jobbar jag efter min fantasi. Det kan vara föreställande eller abstrakt men det är alltid imaginärt.
Det är en sak jag inte förstår. Du målar mycket men har hittills bara visat dina bilder på en handfull utställningar, och bara en gång, 2004, i Halmstad. Varför?
– Ja, du kan ju gå ut i skogen och fråga, säger Valter men blir i nästa stund allvarlig – och lite sorgsen.
– Det har inte blivit av, jag har varit alldeles för splittrad. Det är ett misslyckande.
Men knappast så allvarligt, va? Du har ju hela tiden fått måla precis som du själv vill, och nu får du ändå ställa ut. Vad är roligast med att visa din konst på Galleri 70?
– Det är att bilderna möter publik, och att jag blir rik och berömd, säger Valter och skrattar gott. Per Kågström Fotnot. Valter Uppenbergs utställning pågår till och med 10 november.
Om jag kunde se bättre skulle jag skaffa en dator och skriva till Svt, och fråga vad de håller på med. De tar nästan aldrig upp bilder, det enda långa programmet om konst i somras handlade om Francis Bacon, en komplett dåre med stirrande blick. Hans sista verk såg ut som förvridna trasor Valter Uppenberg