Per Kågström: Ilska gör sig bättre i en tung och svart telefonlur

En dag är jag mer stressad än vanligt och sitter på redaktionen och skriver, när telefonen ringer. Det är en man som låter gammal på rösten och har ett 035-nummer (ytterligare ett tecken på mogen ålder) – och han vill berätta något. – Jag är upptagen just nu. Kan jag få ringa om en halvtimme, säger jag och han skriker:

– NI HAR ALDRIG TID!!!

Sedan hör jag en häftig skräll och förstår att han har slängt på luren, förmodligen en gammaldags lur av bakelit. Svart som synden, tung som bly.

Jag blir faktiskt lite avundsjuk.

Ibland har jag själv telefonsamtal som gör mig så arg, att det skulle kännas skönt att få göra något fysiskt – som att slänga luren på klykan med en klang som åtminstone jag själv kunde höra. Jag är egentligen en mes som aldrig kastar saker, men en aggression light skulle pigga upp. Jag skulle känna mig bekräftad. ”Där fick han/hon!”.

” Men det har ingen vanlig människa råd med, och mina chefer skulle knappast göra vågen om jag demolerade min jobbmobil.

Det blir inte samma känsla om man ilsket trycker bort ett samtal på mobilen.

Det är en fantastisk apparat på många sätt, men inte när man ska leva ut sina aggressioner.

På tv-serier och i filmer ser man ofta hjälten – eller skurken – bli vrålförbannad och slunga mobilen i väggen, där den går i tusen bitar.

Men det har ingen vanlig människa råd med, och mina chefer skulle knappast göra vågen om jag demolerade min jobbmobil. Eller slängde den i Nissan.

Därför är jag glad att det fanns svarta, pansarvagnsliknande telefoner, på den tid när jag ofta blev topp tunnor rasande i luren. Det blev mer på riktigt, på något sätt.

Det var på 70-talet, jag var i 20-årsåldern och samtalen kunde handla om jobb, vänner eller kärlek – och alltför ofta ge negativa besked.

Det hela komplicerades av att jag flyttade ofta, från den ena rivningslägenheten till den andra i Stockholm, och inte hann få telefon inkopplad (mobil kunde jag inte ens drömma om på den tiden).

Därför var jag förvisad till telefonkiosker med myntspringor, och det gällde att ha gott om enkronor skramlande i fickan. Om man skulle reda ut en riktigt trasslig relation fick man växla in en hundring.

Krångligt, javisst. Men det fanns en fördel. Telefonkiosken fungerade som en resonanslåda när jag slängde på luren, och klangen hördes över hela kvarteret (tror jag).

Tonen låg sedan kvar och dallrade i luften när jag gick hem, som ett soundtrack till filmen om mannen som alltid sa ifrån. På skarpen.