Idéfattig zombie-uppföljare som är nästan helt död
För tio år sedan gjorde en festlig fyrklöver kaos med zombiefilmgenren och bjöd på kul och äckelblodig underhållning. Nu försöker de sig på en uppföljare – tyvärr en blekare, nästintill död kopia.
Zombieland: Double tap Regi: Ruben Fleischer
Med: Emma Stone, Woody Harrelson, Jesse Eisenberg med flera USA, 2019 (99 min)
Då, för ganska exakt ett decennium sedan, vill jag minnas att man upplevde tjejerna, de två systrarna spelade av Emma Stone och Abigail Breslin som ovanligt coola rollfigurer samt hela postapokalypsen som lite fräsch.
Vardagen i Zombieland präglades av zombieattacker och försök till vanligt liv i en skön förening. Woody Harrelsons cowboy-hårding Tallahassee fungerade som ett slags ställföreträdande farsa för gänget, som också innehöll den neurotiska Columbus (Jesse Eisenberg), vars metod för överlevnad byggde på att hålla sig till en uppsättning livsregler av typen
”undvik offentliga toaletter” och ”träna kondition”.
En livsregel som präglar Hollywood nu för tiden är ”gör uppföljare när det är möjligt”. Ibland kan det ju funka. Men ”Zombieland: Double tap” känns mest som en blekare, nästan helt död kopia som snubblar sig fram över den idéfattiga ödemark som filmindustrin kantas av och som ibland hotar att helt ta över.
Visst finns det små ljuspunkter att småfnissa åt. Nytillskottet Madison (Zoey Deutch) är ljuvligt konstig som totalblåst bimbo. Och i en eftertextpresent till ”Zombieland”-älskare dyker en trött Bill Murray upp och gestaltar den mest själlösa situationen som existerar – en internationell pressträff för just uppföljare. I det här fallet den fiktiva ”Katten Gustaf 3” men pr-personskommentaren ”bara frågor om filmen, tack” klingar mycket realistiskt.
Metaleken med kopior tar sig ett rent fysiskt uttryck när Harrelsons och Eisenbergs rollfigurer får dubbelgångare, i form av Luke Wilson och Thomas Middleditch, som dyker upp och beter sig nästan identiskt med originalen. Handlingen i övrigt utspelas under en episodisk road-trip som är väldigt lättglömd. Våra hjältar tvingas döda en massa zombier, kan man sammanfatta den med. Men ingenting är egentligen kul eller spännande.
För i grunden låtsas inte ens filmskaparna om att de har några andra ambitioner än att casha in sin lön. En ärlig uppgivenhet präglar både skådespelare och manus: ”Haha, titta så tokigt, vi gör en uppföljare och vi är medvetna om hur tråkigt det är, både för oss och för er”.
” I grunden låtsas inte ens filmskaparna om att de har några andra ambitioner än att casha in sin lön.