Petrunya är bästa sortens antihjälte
Inte konstigt att ”Gud finns, hennes namn är Petrunya” nominerats till det europeiska filmpriset. Det träffsäkra, lätt surrealistiska dramat från Nordmakedonien bärs upp av en befriande rolig antihjälte, vars buttra kamp är väl värd att lyfta fram.
Berättelsen om 32-åriga Petrunya, utmärkt gestaltad av Zorica Nusheva, genomsyras av ett starkt rättvisepatos och har ett medryckande driv. Med snillrik, lågmäld humor skildras situationen för Petrunya och hennes medsystrar i ett land vars kvinnosyn inte ändrats nämnvärt sedan 1800-talet.
Vi befinner oss i den lilla staden Štip i Makedonien. Där äger varje januari en religiös procession rum, som kulminerar när prästen slänger ett mindre träkors i floden. Hundratals män, som väntat i kylan vid vattenbrynet, slänger sig då i för att fånga korset – som anses ge den som först når fram extra tur under året som kommer.
När Petrunya kastar sig i, med kläderna på, och hinner före de ivriga männen uppstår tumult. Hon fångar korset, men utsätts för hån och hennes motiv ifrågasätts. Ingen kvinna har någonsin tågat i processionen, och att en kvinna skulle ha rätt att delta i tävlingen är otänkbart för de flesta i Štip – män som kvinnor, allmänhet som myndighetspersoner.
Petrunyas tilltag ses som vanvördigt, en grov religiös och traditionell provokation.
Hon uppmanas att lämna i från sig korset, men vägrar. På plats för att rapportera om händelsen är den utsända tv-reportern Slavica (Labina Mitevska), som drivs av ett starkt feministiskt engagemang, och avskyr landets patriarkala samhällsordning. Hennes nyhetsvärdering ifrågasätts av polischefen. Inte heller hennes kameraman, eller redaktionschefen, verkar engagerade, eller ser det principiellt intressanta i storyn, utan vill hellre lägga locket på.
I ett första nyhetsinslag från Štip rapporterar Slavica i alla fall om den ”mystiska kvinnan” som hoppat i floden och fångat korset, under männens högljudda protester, och sedan spårlöst försvunnit. När Petrunya ser tv-rapporten tillsammans med sina föräldrar lägger hennes mamma ihop ett och ett, och anger dottern till polisen.
Petrunya får följa med till stationen, där hon blir kvarhållen mot sin vilja trots att hon inte är anhållen. Varken polisen eller prästerskapet har något reell grund för sina anklagelser mot Petrunya, som ju inte brutit mot någon lag. Att ifrågasätta en förlegad, kvinno-exkluderande tradition är i sig inte åtalbart.
Att påstå att hon stulit korset, som polischefen gör, fungerar dåligt då ett Youtubeklipp från händelsen blivit viralt och motsäger lögnen.
”Gud finns, hennes namn är Petrunya” är i likhet med Levan Akins lovordade drama ”And then we danced” en uppgörelse med förlegade traditioner. Där i Tblisi i Georgien, här i Štip i Makedonien.
På ett imponerande vis vävs olika kvinnoöden samman i Mitevskas pärla till film. Petrunya utsätts för obehagligt förnedrande situationer men har också bundsförvanter. Hon har en examen i historia, och uppmuntras av sin pappa. Mamman är mer anklagande, skäms över att dottern är ogift, okonventionell och saknar framtidsutsikter.
Också tv-reportern Salvicas kamp – mot klockan och mot sina manliga kollegor – berör. Stressen hon känner när hon tvingas tjafsa med sin ex-man om vem som ska hämta på dagis fångas perfekt. Nyanser läggs till kvinnofällan. Liksom Petrunya kämpar Slavica för sin rätt att bli respekterad. Hon motarbetas av alla – men vägrar ändå ge upp.