När barn inte kommer på beställning
Halmstad: För Daniel och Jenny Bernsgård tog det tid att bli föräldrar. Men efter flera misslyckade provrörsbefruktningar, en bebis som dog – och en väldig massa längtan – är nu äntligen dottern Elsa här.
Halmstad: Flera misslyckade provrörsbefruktningar, en liten bebis som dog alldeles för tidigt och en massa tid som bara gick och gick. Att förverkliga drömmen om barn har inneburit en resa kantad av sorg, rädsla och förtvivlan för Jenny och Daniel Bernsgård. Det här är deras historia om när livet inte blir som man hade tänkt sig – men ändå blir ganska bra till slut.
De sitter nära varandra i soffan i det ljusa vardagsrummet i Gullbrandstorp, Daniel och Jenny Bernsgård. I Daniels famn ligger Elsa – parets tio veckor gamla bebis. Att hon är här går ibland knappt att förstå. Att det till slut blev Daniels och Jennys tur att bli föräldrar är svårt att ta in.
– I hela mitt liv har jag fått lära mig om hur man ska skydda sig mot att inte bli gravid. Det var aldrig någon som sa att det ibland inte går att bli med barn, säger Jenny och tar en försiktig klunk av sitt kaffe.
Hon rättar till sitt mörka hår, lägger benen i kors och börjar berätta om hur allt började: 2015 hade hon och Daniel varit ett par i sex år. Daniel var 27 och Jenny var 28, och de kände sig redo att bilda familj.
Jenny berättar att hon ville att det skulle gå på en gång när de väl bestämt sig. Det var det hon hört från andra, och det hon hade förväntat sig. Men månaderna bara gick. Presssen ökade allt eftersom när de positiva graviditetstesten aldrig dök upp.
– Jag var så naiv. Det fanns inte i min världsbild att det inte skulle funka, berättar Jenny och tittar på sin man.
Han fyller i:
– Jag var nog mer inställd på att det kunde ta tid, men till slut blev även jag orolig.
Efter ett år startades en infertilitetsutredning, men Jenny och Daniel fick aldrig något svar på varför Jenny inte blev gravid. Deras barnlöshet kallades för oförklarlig.
– På ett sätt var det skönt, att det inte berodde på någon av oss. Men på sikt blev det nästan svårare att inte ha en förklaring på varför det inte fungerade. Man fortsatte ju att gå runt och hoppas månad efter månad.
Läkarna rekommenderade provrörsbefruktning (även kallat IVF: In vitro-fertilisering) vilket i korthet innebär att man plockar ut ägg och befruktar dem utanför kroppen i laboratoriemiljö. Därefter återförs ett embryo in i livmodern med förhoppning om att det ska leda till en graviditet. Jenny och Daniel bestämde sig för att ta chansen – och Jenny blev gravid på första försöket.
– Man var ett nervvrak under hela Ivf-processen, det är så mycket som ska klaffa. Men när det fungerade blev vi såklart överlyckliga, säger Daniel.
I flera månader svävade de på moln. De tog bilder på magen, gick på ultraljud, började titta på barnvagnar och bebiskläder. Berättade för hela världen att det nu äntligen skulle bli deras tur.
Som man ju gör när man inte vet hur skört ett liv i magen kan vara.
Som man ju gör innan livet väljer att ta en helt annan väg än den alla var inställda på.
– Vi hann måla upp för oss själva precis hur allt skulle bli, säger Jenny tyst.
Hon vänder bort blicken, tittar fundersamt ut genom fönstret.
Vid en rutinundersökning i januari 2018 upptäckte läkarna att det inte fanns något fostervatten kvar i Jennys livmoder. Och utan fostervatten kan lungorna inte utvecklas som de ska på en liten bebis. Jenny hade då gått lite mer än halva graviditeten. När hon och Daniel pratar om det som hände har de svårt att hålla tårarna borta. Deras röster bryts, trots att de pratat om allt det hemska så många gånger förr.
– Hade vi fullföljt
” Man var ett nervvrak under hela Ivfprocessen, det är så mycket som ska klaffa. Daniel Bernsgård
den graviditeten hade han dött direkt vid födseln. Vi blev tvungna att avbryta.
När de fick det beskedet beskriver Jenny det som att hon inte kunde ta in vad läkaren sa. Hon blev alldeles kall och tyst. Daniel bröt samman totalt, föll ihop på golvet i rummet på sjukhuset och började gråta.
– Jag har tänkt så många gånger på varför just detta skulle drabba oss? Men den frågan kommer jag aldrig få svar på, säger han.
På något sätt tog de sig i alla fall igenom det hela tillsammans, som människor nästan alltid gör. Kanske för att det inte finns några andra alternativ. Hur de gjorde vet de knappt själva, men det gick. De fanns där för varandra.
Bebisen – pojken de valt att kalla Pricken – ligger i en minneslund. På en hylla i hemmet i Gullbrandstorp finns bilder på honom och några minnessaker.
– För oss är det väldigt viktigt att han också får vara vårt barn, att han har funnits och existerat. Vi fick ha honom hos oss en stund när han fötts, och han var helt perfekt. En helt färdig bebis, men bara så väldigt, väldigt liten, säger Jenny.
Att de skulle våga sig på att bli gravida igen fanns det egentligen aldrig någon tvekan kring. Läkarna sa att det inte fanns någon ökad risk att det som hänt vid den första graviditeten skulle hända igen. Pojken som dog hade ett extremt ovanligt fel på urinsystemet, och det var anledningen till att fostervattnet
försvann. Det fanns inga genetiska orsaker bakom det inträffade.
– Hade det funnits det vet jag faktiskt inte om vi vågat försöka igen, berättar Daniel.
Ytterligare provrörsbefruktningar gjordes. Tre försök misslyckades, tiden gick och Jenny och Daniel beskriver perioden som följde som en känslomässig berg- och dalbana. Sorgen över barnet de förlorat blandades med hopp, förtvivlan, stress och panik. Runt omkring dem fick vännerna barn. Gravidmagar verkade plötsligt finnas överallt. Alla andras liv rullade på medan deras stod och stampade på samma ställe.
Men så, på fjärde försöket, blev Jenny återigen gravid.
– Vi var livrädda, vi var så oroliga för att det inte skulle gå bra den här gången heller, säger hon.
Men på något vis blev ändå de där första skakiga gravidveckorna till månader. Tillsammans vågade de försiktigt börja tro på att det skulle gå vägen. Och så till slut – efter all väntan och all längtan – blev de där månaderna till en nästan fullgången graviditet.
Den 22 juli i år föddes Elsa, fyra veckor för tidigt. 2745 gram tung och 47 centimeter lång. Frisk och pigg och alldeles, alldeles levande.
– Det var bara en stor, stor lättnad när vi hörde hennes skrik. Hon skrek så fort hon kom ut, och min enda tanke var att föda ett levande barn, berättar Jenny.
Jenny och Daniel tycker att de har fått ett fantastiskt stöd från sjukvården genom hela den resa de gått igenom, och från vänner och familj.
– Samtidigt är det så känsligt. Vi har varit ganska öppna med att vi har haft svårt att bli gravida, men de som inte har vetat har ibland hintat och kommit med små pikar. Frågat om det inte är dags snart och så. Det kunde kännas väldigt tufft, säger Jenny, och Daniel fyller i:
– Sammanfattningsvis kan man väl säga att ingen annan har något som helst med att göra när, om eller hur någon väljer att skaffa barn. Alla vill inte ens ha barn, men den normen är så stark i samhället.
Intervjun börjar gå mot sitt slut. Jenny tittar på sin dotter. Bebisbubblan familjen befinner sig i är uppenbar.
Jag frågar hur det känns. När Jenny har funderat ett tag kommer svaret, lite tvekande först:
– Det har varit många känslostormar. Det är en enorm lycka och vi är så tacksamma för vår Elsa. Men det är också tufft med en liten bebis emellanåt. Ibland känner jag en press på oss, efter allt vi gått igenom, att vi måste vara lyckliga hela tiden nu... Om du förstår hur jag menar?
” Jag har tänkt så många gånger på varför just detta skulle drabba oss? Men den frågan kommer jag aldrig få svar på. Daniel Bernsgård