Musiken från ”Western stars” får nya dimensioner live
Bruce Springsteen har knappt hunnit fira sin 70-årsdag. Han har haft fullt upp med att vispa runt på olika filmfestivaler och talkshows för att prata om sin och Thom Zimmys film ”Western stars”. Och när filmen väl premiärvisades kunde han inte hålla sig hemma utan stack ned på den lokala biografen i Freehold för att introducera rullen för en publik som tappade både hakor och popcorn.
Det handlar förstås om marknadsföring, men i de längre intervjuer som gått lite mer på djupet blir det tydligt att den här filmen är viktig för honom. Det är fortfarande oklart om och när filmen får svensk premiär, men soundtracket är i alla fall fullt tillgängligt.
Bakgrunden är att Springsteen inte hade några planer på att turnera med sitt senaste, mycket fina album ”Western stars”. Men någonting ville han göra för att ge musiken liv, den extra dimension som kommer av en livespelning. Så han bjöd in hundratalet av sina kompisar till en lada på tomten och körde igenom plattan där med stråkar, blås och hela paketet. Kvällen filmades och utgör stommen i en film som ändå inte är en konsertfilm.
Springsteen gillar ju att prata om sin musik så låtarna knyts samman av monologer där Springsteen pratar om sångerna, texterna men kanske ännu mer om livet som det skildras på plattan. Man kan ha med sig att låtarna är skrivna några år tillbaka i tiden, under den period när Springsteen var nere i en djup depression. Nu är detta musikfilm, en slags western och dessutom en kärleksfilm dedikerad till hustrun Patti Scialfa som var helt avgörande för att hjälpa sin man upp ur mörkret.
Lyssnar man på liveplattan får man förstås inte hela bilden, men det är fint att höra hur musiken från den nogsamt arrangerade och exemplariskt producerade skivan får liv. Det är fylligt, ståtligt, romantiskt och ibland skört och stillsamt. Små detaljer sticker ut, i alla fall om man som jag lyssnat på skivan hela sommaren. Och att Patti Scialfa finns med betyder en hel del, inte minst i ”Stones”, en något undanskymd låt på skivan, men som blir helt central här.
Avslutande covern på Glen Campells ”Rhinestone cowboy” är ingenting mindre än magnifik. För den som inte förlorat sig i studioalbumet med samma namn, blir dock detta förstås ren överkurs.
Springsteen själv beskriver filmen som sista delen i trilogin som inleddes med självbiografin ”Born to run” som i sin tur ledde till ”Springsteen on Broadway”. Det är bara att applådera. Så nu är bordet rensat, summeringen gjord och födelsedagstårtan uppäten.
Nästa månad börjar Bruce Springsteen spela in med E Street band.