Familjen Addams
Regi: Greg Tiernan & Conrad Vernon
Den morbida svartvita tv-serien ”Familjen Addams” producerades åren 1964–1966. Sedan tog det slut. Det blev inga fler säsonger.
Jag såg serien sent 1960-tal och minns i första hand den fantastiska signaturmelodin där Morticia och de andra familjemedlemmarna knäppte med fingrarna och i andra hand den skräckinjagande betjänten Lurch. Det var han som brukade säga, eller snarare fråga, ”You rang?” när han öppnade ytterdörren för besökare. Det låter kanske inte så roligt, men var faktiskt helkul.
Tre decennier senare kom två långfilmer med en formidabel Anjelica Huston i Morticiarollen. Nu är det, till slut, dags för ännu en film som får premiär lagom till Halloween. Någon har tänkt till.
Att filmen är animerad är helt i sin ordning. Från början var Familjen Addams sofistikerade och satiriska skämtteckningar, signerade Charles Addams, som publicerades i prestigetidskriften The New Yorker.
Och, jodå. Huvudpersonerna ser ut som på Addams teckningar, men tyvärr är detta varken scary eller spooky, inte heller särskilt humoristiskt.
I filmens inledning tvingas den excentriska familjen att lämna sitt hem. De hittar ett kråkslott i New Jersey. Det görs en stor poäng av att det gamla slottet ligger i just New Jersey. Det skämtet (för det är väl ett skämt?) var överkurs för mig.
I närheten håller en nitisk kvinnlig tv-personlighet och mäklare på att bygga en idyllisk småstad, som ska vara den amerikanska drömmen förverkligad. Hon vill naturligtvis inte ha onkel Fester som granne.
Så långt är filmen helt okej. Sedan
” Huvudpersonerna ser ut som på Addams teckningar, men tyvärr är detta varken scary eller spooky, inte heller särskilt humoristiskt.
väljer regissörsduon Tiernan & Vernon en mainstreamlinje. Tonårsdottern Wednesday har tröttnat på att vara nedstämd och våldsbenägen. Hon vill försöka hitta sig själv och slita sig loss från föräldrarnas krav. Hjälp får hon av nya kompisen Parker, som också lider av identitetskris.
Slutbudskapet går inte att missuppfatta. Alla måste få lov att vara annorlunda. Om vi accepterar varandra kan människor leva i harmoni. Inget fel på det budskapet i och för sig, men inte riktigt vad jag vill se i en ”Familjen Addams”-film.