Peter Larssons nya liv utan fotbollen
Den sista november börjar det – Peter Larssons nya liv. Utan fotboll. – Fast jag kommer nog märka av det på riktigt i januari när försäsongen börjar – eller rättare sagt, skulle för min del, säger den 35-årige mittbacksklippan och Hbk-veteranen som mot Br
Sport: Det var den tunga perioden i höstas som fick Peter Larsson att inse att det var dags att sluta. Nu berättar Hbk-kaptenen om mötet med Lionel Messi, framtidsplanerna och ett liv utan fotbollen.
– Ja, att varva ner eller bli tränare eller assisterande är i alla fall inget som lockar mig just nu. Det kan förstås ändra sig så småningom, men nu vill jag satsa på en civil karriär, säger Peter över en fika i trädgården hemma i huset på Albinsro.
Sambon Julina Thorin sitter inne i huset och pluggar till en sjukskötersketenta, sonen Milo, 7, är hos kompisar och dottern Hailey, 4, ska snart iväg på dans.
Efter 324 tävlingsmatcher med Halmstads BK (130), Helsingborgs IF och FC Köpenhamn sedan debuten 2004 är det snart färdigspelat.
Då har Peter som senior tillbringat 26 309 minuter, eller ett år, två månader och tolv dagar, på en fotbollsplan i tävlingssammanhang med HBK, HIF och FCK. Lägg därtill alla landskamper, träningsmatcher och träningstimmar och det lär bli mycket tid över nu...
– Det är klart att det känns konstigt. Jag har ju levt med fotbollen sedan jag var sex år när jag började i IF Centern. Men jag känner mig lugn och trygg i beslutet. Sedan släpper jag ju inte den helt eftersom Milo spelar i BK Astrio.
Med ett utgående kontrakt fanns funderingarna där redan i våras för att i samband med den tunga perioden mot Jönköpings Södra och Degerfors, där han blev utbytt i pausen, bli till en insikt.
– Kroppen sa ifrån, det sa jag också till Magnus (manager Haglund). Det var då som jag insåg att det var dags att sluta och bestämde mig för att göra något annat.
Sedan dess har han varit bänkad för Alexander Berntsson.
– Jag var ju inte tillräckligt bra och Berra har gjort det bra efter det. Vet du vad du ska göra när fotbollskarriären är slut den 30 november?
– Nej, inte mer än att jag vill göra något inom säljbranschen. Jag tror att jag har de egenskaperna för det blir ju en form av tävling där också och det gillar jag. Sedan är jag intresserad av placering och sparande också. Så någonting inom det.
På den lilla, lilla gräsmattan nedanför altanen där vi sitter, står en robotgräsklippare.
Då kanske du får tid att klippa gräset själv...?
– Jag vet. Det har jag fått höra många gånger, skrattar Peter. Men tanken är att vi så småningom ska bygga hus i Ranagård och då lär den behövas. Vi stortrivs verkligen här. Men med två barn som blir äldre börjar det bli lite litet.
Är du händig?
– Om du frågar min lillebror Niklas som är snickare blir svaret nej. Men jag tycker inte att jag har tummen mitt i handen. Jag gillar att hålla på med trädgården och stenplattorna har jag själv lagt.
Med storebror Stefan som takläggare finns det också hantverkarblod i ådrorna.
– Jag fick väl minst då. Fast det blir bra när vi ska bygga hus. Då behöver jag bara stå för materialet och så bygger de...flinar han.
Bröderna vet dock också hur man hanterar bollar, Stefan i IF Centern och Niklas i Vapnö och inte minst på pingisgymnasiet i Falkenberg.
Peter inledde sin karriär i I F Centern på mittfältet och som anfallare eftersom platsen som mittback var upptagen av Sofia Arvidsson.
– Jo, hon var bra. Där också, nckar Peter.
Men den egna mittbacksdebuten på elvamannaplan med Centern mot HBK vill han helst glömma.
– 0–11!
Då var det nog inte så många som såg en blivande storback i Larsson.
– Men vad heter det, if you can’t beat them – join them, säger Peter.
Och det var precis vad han gjorde.
Fjorton år gammal tog han klivet över till HBK. Men något Elitpojkläger på Sannarp blev det ändå inte.
– Jag var sen i utvecklingen och ett tag var jag faktiskt på väg att sluta. Men jag bet ihop och kanske var det anledningen till att jag sedan lyckades. För motgångar behöver inte alltid vara dåliga.
2003 fick Peter A-lagskontrakt med HBK, ”det var stort!”, för att året därpå under den nye tränaren Janne Andersson få debutera.
Men det var 2005 som Larsson fick det stora genombrottet.
– Många tyckte att Royal League var en skitturneringen, men för mig var den guld värd. Det var då jag fick chansen när Tommy (Jönsson) var skadad och efter det kände jag verkligen Jannes förtroende. Fast att få träna med (Markus) Rosenberg 2004 var också enormt utvecklande.
Peter växte ut till en av Allsvenskans bästa mittbackar, belönades med en plats i A-landslagets Januariturné där han med debuten mot Costa Rica blev den tusende spelaren i landslaget och var sedan nära att komma med till EM 2008.
– Jag hade aldrig haft en tanke på det tidigare, men det gick ju bra så visst hoppades man. Men de valde ju en viss Andreas Granqvist i stället så det kanske inte var så fel.
Under sommaren hade han då skrivit på för FC Köpenhamn. Men efter en bra start började sedan skadeproblemen.
– Det bästa matcherna i FCK gjorde jag i Europa League, men i serien fick jag aldrig till det.
Ett av Peters
största fotbollsögonblick härrör sig dock från tiden i FCK när han 2010 kom in mot FC Barcelona på Camp Nou och ställdes mot Lionel Messi.
– Jag minns att jag blockade ett skott från Messi. Men sedan, i samma anfall tror jag, nickade han ändå in bollen.
– Men det var en upplevelse och själv kan jag känna att man ibland kanske borde ha njutit mer av de riktigt stora ögonblicken. Å andra sidan är det lätt att tappa fokus då.
Efter bara 38 matcher i Fck-tröjan var han 2011 tillbaka i Sverige, utlånad till HIF. Där fick han dock problem med ljumskarna.
– Det är väl den skadan som har irriterat mig mest i karriären. Den har kommit och gått och gjort att jag inte har kunnat köra för fullt och medfört att jag missat många försäsonger. Så det var först när jag kom tillbaka hit, till Halmstad, som de försvann. Mycket tack vare Simon (Bakkioui,sjukgymnasten), förstås.
Det var Peter mål med 2018 – att ta HBK tillbaka till Allsvenskan. Så blev det inte och så blir det inte i år heller.
– Efter Svenska cupen och den fina premiären mot J Södra fick vi några smällar som satte sig mentalt. Kanske att vi invaggades i en falsk trygghet efter cupframgångarna för när sedan defensiven inte längre fungerade så rasade det.
– Igor (Krulj) fick ta mycket av skiten, trots att det var allas ansvar. Men att han fick gå var ett styrelsebeslut – ingen frågade oss spelare.
– Men Magnus (Haglund) har gjort det bra sedan han kom in. Han är tydlig och ställer stora krav där hans sätt att spela, med överflyttningar och att hålla ihop laget, kräver enormt mycket fysiskt. Men nu börjar vi se resultatet så nästa år är jag övertygad om att det kommer att gå vägen.
Då är Peter själv åskådare på Örjans vall, även om 2019 först ska slutföras mot Brage och Syrianska.
Vad tror du att du kommer att sakna mest?
– Lagkompisarna och snacket i omklädningsrummet, förstås. Men jag får väl gå ner där ibland om abstinensen blir för svår.
Vad ser du mest fram emot då?
– Att få umgås ännu mer med familjen och få ett mer normalt liv där man inte är uppbunden varje helg. Jag menar, friheten. Det blir lättare att boka resor. Det har jag förresten redan gjort, en alpinresa med kompisarna. Och att gå på en fest eller en middag utan att behöva ta hänsyn till att man har match dagen efter. Det ska bli skönt.
”
Det var då som jag insåg att det var dags att sluta och bestämde mig för att göra något annat.
Peter larsson