Natalia fann sin make död i badrummet – 2,5 år har gått
Natalia Andersson Ajagan, 39, fick en chock när hon en vanlig morgon för drygt två år sedan klev in i badrummet. Över badrumsporslinet låg hennes make i en konstig ställning. – Jag förstod att han var död. Jag önskat att jag inte vetat, jag hade inget hop
Bara sex veckor tidigare hade Natalia flyttat med maken David och deras 3,5-åriga son Alvar från Göteborg till eget hus i Veddige. Det skulle bli ett nytt spännande kapitel i deras liv.
– David var så glad över ett eget hus. Vi flyttade in i mitten av januari, redan på hösten när vi skrev på kontraktet köpte han en gräsklippare.
Natalia berättar vid sitt köksbordet om den där morgonen som förändrade allt. Från vardagsrummet hörs sonen Alvars lek.
– Kvällen innan var det som vanligt. Vi hade pratat om vem skulle lämna Alvar på förskolan. David var bara 36 år och stor och stark. Men han hade klagat lite över att han känt sig krasslig sista veckan och hade lite ont i magen.
Synen på morgonen i badrummet kommer Natalia aldrig att glömma. Hon hade nyligen lärt sig hjärt- och lungräddning på förskolan där hon arbetade, hon satte igång ett återupplivningsförsök direkt samtidigt som hon hörde att Alvar var på väg att vakna. Hon hade ringt 112, och vägleddes från mobilen.
– Jag ropade till Alvar ”Kom inte hit”, han kom ändå och tyckte att det var otäckt. Deltidsbrandkåren kom jättesnabbt och tog över, de hade en hjärtstartare men det var för sent. Sen kom ambulansen.
Davids kropp fördes till sjukhuset i Varberg. Natalia ringde sin mamma i Stockholm som kom ner på bara några timmar, och hon ringde sitt arbete men visste inte vad hon skulle säga.
– Jag sa att min man var på väg till sjukhuset i ambulans och därför kunde jag inte komma till jobbet, jag kunde bara inte säga att han var död. Jag kontaktade Davids jobbsajt och meddelade att han inte skulle komma. Det var svårt att skriva varför.
Natalias mamma och svåger och svägerska med barn skyndade sig till Natalia, som ju var nyinflyttad i Veddige och knapp kände nån.
– Det var jätteskönt att ha dem här.
Natalia berättar att hon behandlades väl på sjukhuset, men någon förklaring till hennes makes död har läkarna inte kunnat ge.
– De hittade inget fel, utan kallar det plötsligt hjärtstopp. Det är tydligen så att
ibland går det inte att hitta nån förklaring.
Alvar kommer in i köket och kryper upp i mammas famn. Sen vill han spela ett spel. I huset är golv, väggar och köksinredning nymålade. På väggen i hallen hänger foton på David, trots kaoset har Natalia drygt två år efter flytt och dödsfall lyckats få det fint. När David dog fanns det fortfarande ouppackade flyttkartonger.
– Det har gått upp och ned. Det var ju inte så här det skulle bli. Men jag är glad att jag valde att stanna kvar i Veddige. I Veddige bryr sig folk om varandra och hjälper varandra. Jag får mycket hjälp av grannar och andra. En av de första dagarna efter att David dog var jag ute och gick slingan i skogen och pratade i min mobil och grät. Då kom två väninnor fram och frågade hur jag hade det och frågade om de kunde hjälpa mig, så är det inte i en storstad.
I början var Natalia ute på nätet och letade efter människor i hennes egen ålder som förlorat sin partner, få någon med samma erfarenhet att prata med.
– Framför allt på natten, då kom tankarna. Men först när jag kom till Vimils hemsida kände jag att jag hamnat rätt. Där kunde jag prata med andra om min sorg och saknad. Redan sex veckor efter att David dog gick jag med i föreningen, det finns en sluten chatt där vi kan prata med varandra. När jag går upp mitt i natten och skriver får jag alltid något ord eller en blomma till svar. Det är alltid någon där.
Natalia har ibland varit på de möten som ordnas i Varberg, men ofta hinner hon inte. Det är lättare att hålla kontakt genom internet.
Sonen Alvar har ibland tyckt att det varit jobbigt att vara den som har en pappa som har dött. Han har känt sig annorlunda. Natalia och Alvar har varit på ett av Vimils familjeläger på Färgengården i Alingsås, en speciellt för mammor med små barn, där Alvar kunnat träffa andra barn som förlorat sin far.
– Där kan han känna sig normal, där kan de leka med varandra och prata. Och jag har kunnat prata med kvinnor som är i samma situation som jag. Det går inte att förstå hur det är, om man inte har varit med om samma sak.