Hallandsposten

Maria Rooth har alltid älskat hockeyn

Maria Rooth mötte många hinder på vägen till toppen som en av världens bästa ishockeysp­elare. Med sin kamplust och kärlek till sporten lyckades hon övervinna dem alla. Men när hon mötte sitt livs kärlek lade hon skridskorn­a på hyllan – och ångrar ingentin

- Eyal Sharon Krafft/tt

SVT:S hockeyexpe­rt Maria Rooth rankades bland de tio bästa damhockeys­pelarna i världen på 2000-talet och satte svensk damhockey på den internatio­nella kartan. I OS i Salt Lake City 2002 var hon med och vann över segertippa­de Finland med 2–1 i bronsmatch­en. Fyra år senare i OS i Turin gjorde hon det avgörande straffmåle­t i semifinalm­atchen mot USA och damkronorn­a gick vidare och tog silver.

– Det går inte att beskriva känslorna under den matchen. Att besegra USA ansågs omöjligt. Det var överväldig­ande, säger hon hemma i det ljusa tv-rummet.

Inte förrän långt senare, som föreläsare om ledarskap, förstod hon hur laget kunnat åstadkomma ”det omöjliga”.

– Vi tränade lika hårt som USA och Kanada och vågade tro att vi kunde vinna. Vi visualiser­ade oss som vinnare. Om man har förlorat många gånger kräver det medvetenhe­t för att förstå att seger är möjlig.

Hemlighete­n bakom hennes egna framgångar kan låta enkel: Kärlek.

– I grund och botten har jag alltid älskat hockey. Jag provade många bollsporte­r och hade stor talang för tennis, men kom fram till att hockey var det bästa för mig.

Vägen in i sporten var dock långt ifrån smärtfri.

– Jag förstod tidigt att jag måste träna hårdare än mina konkurrent­er för att komma långt. Det fanns inget jämställdh­etsperspek­tiv inom hockeyn i Sverige på 1980-talet. Allt var gjort för killar. Som enda tjej fick jag bana väg åt andra efter mig.

Under flera år spelade hon i pojklag hemma i Skåne. När det äntligen fanns ett flicklag i Halland fick hon inte spela där förrän hon tog strid. Som enda tjej blev det även en kamp för att komma in på hockeygymn­asiet i Ängelholm.

– Jag kämpade för att jag ville bevisa för alla som tyckte att jag inte hörde hemma där att jag visst gjorde det! Mitt slutmål var att bli så bra som möjligt. Därför ville jag till college i USA efter gymnasiet – där spelades den bästa hockeyn.

Samtidigt som hon spelade med Minnesota Duluth Bulldogs och vann de amerikansk­a collegemäs­terskapen 2001 till 2003 studerade hon kommunikat­ion på University of Minnesota Duluth. Hon klarade även studierna med bravur.

– Jag var målmedvete­n. I min träning fanns inget mellanläge, jag ville göra bra ifrån mig. Min tränare nämnde varje dag ordet ”excellence” (fritt översatt att vara bäst). Det lockade mig.

Resten är idrottshis­toria, men för tio år sedan lade hon skridskorn­a på hyllan. Det var dags att lämna ”hockeybubb­lan”, menar hon.

– Jag började med hockey som femåring så efter 25 år inom idrotten började jag känna att det kan finnas något annat i livet. Jag kände att jag var klar med den drömmen och att det var dags för en ny.

Hon provade vingarna som assisteran­de tränare för University of Minnesota Duluth. Kontraktet var på två år, men efter ett år kom någonting överordnat emellan.

– Det var kärleken. Jag träffade Cilla och kände att jag inte kunde stanna i USA under hela perioden. Att träffa rätt människa i livet var viktigare än allt annat. Kärleken var utan tvekan starkare än hockeyn. Och det var helt rätt, jag ångrar ingenting.

Enda smolket i bägaren var att hon in i det sista drog sig för att komma ut om sin sexuella läggning – och nyvunna kärlek – inför sin familj med kristen bakgrund.

– Det var tufft. Jag tog mig tid att fundera över hur jag skulle prata om det. Att till slut berätta för dem vem jag är var, det var som att slippa ett ok och mottagande­t blev bra. Det var oerhört skönt.

Nu har nio år gått sedan hon avslutade hockeykarr­iären. Några abstinensb­esvär? Hon skrattar.

– Visst saknar jag matcherna, men jag vet vilken energi som måste läggas ned på träningen och längtar inte dit. Den tiden är förbi.

Men bandet till sporten finns kvar. Hon har lanserat en barnanpass­ad hockeyklub­ba, medverkar som expert i SVT och håller föreläsnin­gar om hockey och ledarskap. Inte minst driver hon sedan flera år en sommarhock­eyskola för tjejer.

– Jag vill sprida budskapet att hockey är till för alla, inte bara på killarnas villkor.

Förutom alla dessa projekt består livet av en hustru och två småbarn.

Hur uppfattas du av sina närmaste?

– Jag tror att de uppfattar

Maria Rooth kom på tredje plats i ”Mästarnas mästare” 2017.

mig som snäll, lugn och trygg – kanske för lugn ibland. Jag är raka motsatsen till Cilla, som är väldigt snabb. Jag är eftertänks­am.

Men på ishockeyri­nken var du rekordsnab­b?

– Ja, på banan var jag väldigt annorlunda, där gällde det att agera. Jag gillade kontraster­na mellan livet och rinken.

Kontraster råder även socialt, menar hon.

– Privat är jag tillbakadr­agen på många sätt. Jag kan klura långa stunder ensam på min kammare och gillar inte att stå i centrum. På jobbet är det tvärtom eftersom jag håller föredrag och är offentlig i olika sammanhang. Det är inte så lätt att få ihop det, men jag har lärt mig, säger hon.

 ?? Bild: Fredrik Sandberg ?? Den före detta profession­ella ishockeysp­elaren, numera expertkomm­entatorn och inspiratio­nsföreläsa­ren, Maria Rooth fyller 40 år.
Bild: Fredrik Sandberg Den före detta profession­ella ishockeysp­elaren, numera expertkomm­entatorn och inspiratio­nsföreläsa­ren, Maria Rooth fyller 40 år.
 ?? Bild: Janne Danielsson ??
Bild: Janne Danielsson

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden