Svend Dahl: Oviljan att ta denna typ av strider sätter Liberalernas framtid på spel.
Liberalerna skulle kunna vara ett liberalt och borgerligt parti med en ambitiös politik för att lösa utanförskapsproblem.
HP Ledare 19/11. Det har snart gått 150 dagar sedan Nyamko Sabuni den 28 juni valdes till partiledare för Liberalerna. Landsmötet i Västerås den gångna helgen gav Sabuni chansen att ge ett tydligt svar på frågan om vilket parti hon vill att L ska vara.
Utspelet om ett ”förortslyft”, med målet att Sverige inte ska ha några utsatta områden 2030, bör vara en väsentlig del av svaret. Inte bara tar det vara på Sabunis engagemang och trovärdighet i integrationsfrågorna. Det knyter också an till kärnan i socialliberalismen.
Bidragsberoende som går i arv, flickor som utsätts för kulturellt och religiöst förtryck, skolor som fallerar och unga män som väljer gängkriminalitet som liv, är konsekvenser av att politiken misslyckats med att ge alla lika möjligheter att växa och utvecklas.
Att erbjuda konkreta lösningar för att vända de utsatta områdena skulle kunna göra L till en relevant röst i vår tids stora politiska frågor.
Med ett väljarstöd som ligger under riksdagsspärren borde det vara L-ledningens främsta prioritet.
När Sabuni valdes till partiledare i juni var det också mot bakgrund av växande krisinsikt: utan förändring riskerar L att åka ur riksdagen. Det mandatet måste Sabuni våga ta vara på.
Ändå tycks oron över interna konflikter få styra. I stället för att slå fast den prioritering som finns i ”förortslyftet” blev Sabunis landsmötestal en opersonlig katalog över mer eller mindre kända liberala ställningstaganden: Något för vart och ett av landsmötesombuden, men knappast den sammanhängande berättelse om att bryta utanförskap som skulle kunna göra väljarna nyfikna på Sabunis liberaler.
Sannolikt spökar vetskapen, som också beskrivs i partiets valutvärdering från tidigare i år, om att många partiaktiva fortfarande är ängsliga inför integrationsfrågorna. Det är samma mekanism som ledde till att partiet en gång förlorade initiativet i integrationspolitiken trots att man redan i början av 2000-talet lanserade både idén om språkkrav för medborgarskap och pekade på problemen med växande utanförskapsområden.
Inför landsmötet har ledande partiföreträdare dessutom gjort klart att de inte vill prata om regeringsfrågan. Det är ingen hemlighet att dagens partiledning hellre hade velat se moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. Samtidigt är en betydande del av de partiaktiva fortsatt positiva till januariöverenskommelsen med den rödgröna regeringen trots att den kostar i opinionsstöd. Oviljan att ta denna typ av strider sätter Liberalernas framtid på spel.
Som gruppledaren i riksdagen Johan Pehrson nyligen påpekade i partitidningen Nu (31/10) brukade L framförallt locka väljare som vill se en borgerlig regering. Januariöverenskommelsen har, trots sakpolitiska framgångar som avskaffad värnskatt, gjort att denna väljargrupp inte längre litar på L.
Att återigen bli ett trovärdigt alternativ för borgerligt sinnade väljare är därför lika viktigt som politikutveckling om L ska överleva som politiskt parti.
Liberalerna skulle kunna vara ett liberalt och borgerligt parti med en ambitiös politik för att lösa utanförskapsproblem. Nyamko Sabuni måste ta vara på den möjligheten.
” Det är samma mekanism som ledde till att partiet en gång förlorade initiativet i integrationspolitiken.