Vanja vandrade 80 mil på El Camino – och var med om ett oväntat möte
Under fem och en halv vecka gick Vanja Johansson två och en halv mil om dagen. Ändå är den fysiska ansträngningen inte det starkaste minnet från pilgrimsvandringen. Det är det oväntade mötet med kvinnan från Småland.
Trots att Vanja Johansson gick största delen av den 80 mil långa Jakobsleden, också kallad El Camino, från Saint Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien själv, kände hon sig aldrig ensam.
– När jag ville ha sällskap fanns det alltid gott om andra vandrare att slå följe med, säger hon.
Trots att vandrarna kom från hela världen träffade Vanja inte på särskilt många svenskar. Så när hon mot slutet av vandringen hörde en kvinna säga till några amerikaner att hon var svensk ville Vanja gärna prata med henne.
– Efter att ha pratat engelska så länge tyckte jag att det skulle vara skönt att få prata svenska en stund, förklarar hon.
Men kvinnan var upptagen, och Vanja ville inte störa, så hon tänkte att det nog blir en ny chans en annan dag. Tillfället dök upp redan nästa morgon när Vanja såg kvinnan sitta ensam vid ett frukostbord. Efter att Vanja hade frågat om hon fick slå sig ner pratade de en stund om allt möjligt. Efter ett tag kom det fram att kvinnan bor i Lagan, där även ett av Vanjas vuxna barn bor med sin familj, men att hon hade vuxit upp i Ljungby.
– ”Jaså”, sa jag, ”själv bodde jag i Strömsnäsbruk som barn”, berättar Vanja.
Då tystnade kvinnan och såg lite fundersam ut. Sedan undrade hon vad Vanja hette i efternamn som ogift. När hon fick höra svaret reste hon sig upp och gav Vanja en kram.
– Det visade sig att hennes mamma och min pappa hade suttit i samma koncentrationsläger i Polen under andra världskriget, och att de båda två hade kommit till Sverige och Småland efter kriget. Våra familjer umgicks när vi var barn, men vi hade inte setts på över 50 år, säger Vanja.
Hon kände sig omtumlad efter det oväntade mötet med vännen från barndomen. De hade mycket att prata om och slog följe under en dag innan Vanja mötte upp sin yngsta dotter som skulle vandra med henne de sista tio milen till Santiago de Compostela. Innan de båda kvinnorna skildes åt bytte de telefonnummer och lovade hålla kontakten.
– Vi förstår varandra på ett
vis som inte många andra kan göra. Båda våra föräldrar är i dag döda, men att växa upp med en förälder som har suttit i koncentrationsläger är speciellt, det finns mycket som aldrig sägs, säger Vanja.
För henne är det oväntade mötet en stor del av behållningen av pilgrimsvandringen – som ekonomiskt möjliggjordes av arvet efter hennes pappa.
– Jag tänker att det var det som var meningen med att jag gav mig iväg, säger Vanja.
Annars hade hon, till skillnad från många andra som hon mötte, inget djupt sökande som anledning till varför hon ville ge sig ut på den långa vandringen.
– Jag läste en bok om Jakobsleden för tio år sedan och blev nyfiken. Jag tycker om att vara ute i naturen och att se främmande kulturer, och kände att det här var något som jag ville göra.
Flyget bokade hon själv men resten av resan fick hon hjälp att boka av en resebyrå som är specialiserad just på vandringsresor.
– De hjälpte mig att förboka hotell – jag hade bestämt mig för att jag inte ville gå mer än tre mil om dagen så de räknade ut var det var lämpligt att övernatta – och ordnade transport av min resväska mellan hotellen. Med mig under dagen hade jag bara en liten ryggsäck som vägde tre–fyra kilo.
Resan bokades, efter resebyråns rekommendation, till september och oktober eftersom vädret oftast är lagom varmt då. För att förbereda sig började Vanja träningsvandra i mars i år. Först utmed stranden hemma i Skummeslöv och sedan utmed delar av Hallandsleden och Skåneleden.
Det började dock inte särskilt bra. Under förra året smittade barnbarnen Vanja med flera infektioner och första gångerna hon träningsgick var hon så svag att hennes man Thorvald fick hämta henne med bil efter en stund.
– Då undrade jag hur det skulle gå, men efter hand gick det bättre och bättre. Thorvald hjälpte mig att leta upp lämpliga sträckor att gå och jag testade också att övernatta några gånger så att jag skulle få känna på hur det är att vandra flera dagar i sträck.
Trots den tveksamma
starten gick den slutliga pilgrimsvandringen över förväntan. Förutom det omtumlande mötet med barndomsvännen är just känslan av att kroppen fungerade en av de saker som Vanja ser som behållningen av vandringen. En annan är insikten att vi inte behöver så många saker – ”jag hade alldeles för mycket med mig i resväskan” – och en tredje är att vi människor är mer lika än vi tror.
– Jag träffade många människor från olika delar av världen och med skilda bakgrunder och förvånades över hur lika vi ändå är. Jag upplevde att alla som jag träffade var väldigt måna om varandra och att vi kom varandra nära på mycket kort tid, säger Vanja.
Hennes plan framöver är att börja vandra mer här hemma i Sverige, och Franciskusleden mellan Byarum och Vadstena står närmast på planeringen. Någon gång hoppas hon få med sig Thorvald på den allra sista delen av Jakobsleden – den som går mellan Santiago de Compostela och ”Världens ände”, det vill säga halvön Kap Finisterre som antikens romare trodde utgjorde världens slut.