Språkkravet stärker gemenskapen i samhället
En god väg mot större inkludering är krav på godkänt prov i språk- och samhällsorientering för den som vill bli medborgare.
HP Ledare 24/12. Kan man vara svensk på flera olika sätt? Ja, absolut. Och nej, faktiskt inte. Svaret skiftar beroende på vad man lägger i begreppet. Det enklaste är naturligtvis att utgå från medborgarskap och slå fast att alla som har ett svenskt pass också är svenskar.
Samtidigt finns det fler saker än pass som formar en identitet. Sådant som språk, kultur, traditioner och historia. Precis som finnar, kurder, perser och italienare är den svenska majoritetsbefolkningen del av en gemenskap och har en tillhörighet som grundar sig på annat än papper.
Att påstå något annat än att denna svenskhet existerar och manifesterar sig varje dag, hela tiden, är att förneka faktum. Det är till exempel ingen slump att flöden i sociala medier svämmar över av bilder på julgranar, bakning, gravning och griljering i slott och koja – eller att ”Tänd ett ljus” går på repeat i radio.
För de människor som kommer till Sverige från andra länder, som avser att bli svenska medborgare och vill leva sina liv här är det inte nödvändigt att anamma svensk kultur. Inte heller för deras barn, om de känner sig närmare anknutna till föräldrarnas traditioner. Det räcker med att följa lagen. Men nya svenskar bör i alla fall ges möjlighet att välja och erbjudas verktyg för att förstå och manövrera i vårt samhälle. Det får de inte om alla de möter hävdar att svenskheten inte existerar – eller innefattar allt och inget.
En god väg mot större inkludering är krav på godkänt prov i språk- och samhällsorientering för den som vill bli medborgare. Något som regeringen – i enlighet med överenskommelsen med L och C – äntligen tillsatt en utredning om. Frågan lyfts också på DN Debatt (5/12) av ett antal forskare från universitet i de tre skandinaviska länderna, som gemensamt gjort en intervjustudie om medborgarskap där både infödda och invandrade deltog.
Resultatet är samstämmigt: ”Den gängse uppfattningen bland intervjupersonerna, är att det är legitimt att ställa krav på nya samhällsmedlemmar som vill bli medborgare. I stort menar intervjupersonerna också att det bör krävas fem års vistelse i landet och dessutom en examen i språkfärdighet och samhällskunskap, att avlägga ed, att man deltar i arbetslivet samt att det ska vara möjligt att behålla det ursprungliga medborgarskapet.”
Det är en rimlig inställning som visar att de allra flesta människor anser att delaktighet, kunskap och ansvar är betydelsefullt, och att dagens svenska system inte håller måttet.
Egentligen är det hela ganska enkelt. Man kan bara välja eller välja bort det man känner till. Det som är dolt förblir omöjligt att relatera till eller bli en del av. Genom att koppla medborgarskap till kunskap om språk, samhälle och traditioner öppnar man dörren för alla nya innehavare av svenska pass att – om de vill – lägga till en kulturell identitet vid sidan om den ursprungliga. Så som många redan i dag gör.
Människor är ju sällan så endimensionella att de bara kan ha en kultur och ett språk. Och de som inte vill ta till sig det nya landets seder har i alla fall koll på varför vi har träd inomhus på vintern och behöver inte känna sig som främlingar.
” Människor är ju sällan så endimensionella att de bara kan ha en kultur och ett språk.