Martin Erlandsson: ”Hellre Karl-bertil Jonssons julafton än Kalle Anka i år”
Just i dag är det väl helt fel dag för mig att erkänna att jag tycker att tv-klassikern ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” är yxigt klippt och ologiskt censurerad. Men så är det. Jag ser hellre ”Karl-bertil Jonssons julafton” än Kalle Anka i år. Nej, förresten. Varje år! Varför? För att jag är vuxen och har närminnet i behåll. Att se barnfilmer om och om igen ger mig ingenting. Och jag är inte tillräckligt nostalgisk.
Istället kan jag reta mig på att en stereotyp bild av kineser i tomtarnas vaktparad får vara kvar när en kosackdansande gubbe är bortklippt för att den kan tolkas som en judisk nidbild.
Att diskutera hur barn tolkar tv kräver mer utrymme, men jag tror att de oftast förstår att det som händer i en animerad film är något annat än verkligheten.
I kortfilmen med Musse Pigg, Kalle Anka och Långben på campingsemester får vi tyvärr inte se de mest spännande delarna. Censuren har dessutom klippt bort när en majskolv, som de andra har ätit till ett ljud som få av dagens barn kan förklara (skrivmaskin), blir popcorn för att Långben fastnar med en gaffel i ett eluttag.
Som förälder bör man redan ha förklarat de riskerna. Sedan kan tragiska olyckor tyvärr hända ändå. Som när Hans Alfredsons femårige son Mats råkade peta in en antenn i ett uttag och skadades så svårt att han avled 20 dagar senare.
I Jane Magnussons utmärkta dokumentär ”Hasse och Tage”, som efter biovisningen kommer på tv i tre längre delar (SVT 25/12 och på SVT Play redan nu) tas olyckan upp som en del av mörkret som den manodepressive Hasse bar på.
”Sagan om Karl-bertil Jonssons julafton” nämns förstås också, i del tre om duons politiska engagemang och humanistiska värderingar. ”Komikerna som byggde folkhemmet” kan ha hjälpt socialdemokraterna att vinna valet 1968, men senare blev Tage enligt dokumentären så besviken på partiet att han blev syndikalist och väckte Säkerhetspolisens intresse, medan Hasse inspirerades av anarkistiska författare.
Men den animerade kortfilmen som visas varje julafton sedan 1975, problematiseras inte. Pappan skriker ”Jag har närt en kommunist vid min barm”, om pojken som likt Robin Hood tar julklappar från de rika och delar ut till de fattiga.
Experten Kalle Lind påpekar i sin podd ”Snedtänkt” att den typen av privat fördelning av gåvor är en borgerlig tradition och att Karl-bertil inte arbetar för att skapa ett socialistiskt samhälle där arbetarna äger produktionsmedlen eller dylikt.
Intressant att tänka på, men själv ser jag gärna om ”Karl-bertil Jonssons julafton” för alla detaljer som går att upptäcka, inte minst anakronismer som att tv-apparater och Satres självbiografi ”Orden” finns 1942 samtidigt med gengasbilar.
Och för budskapet att alla är lika mycket värda och att det är tanken som räknas när man ger bort en (oanvändbar) present.
Det är tänkvärt att två personer som dominerade svensk underhållning i 20 år, med revyer, långfilmer, barnskivor och böcker, inte känns igen av unga komiker som ”I just want to be cool”-trion och systrarna Kronlöf. Å andra sidan kanske du som läser detta inte vet vilka de unga komikerna är?
Själv återkommer jag gärna till ”88-öresrevyn”, ”Under dubbelgöken” och ”Fröken Fleggmans mustasch”, fast att jag nästan kan dem utantill, precis som många Lindeman-improvisationer. ”Picassos äventyr” är däremot lite av en blind fläck för mig, så den är det dags att se om.
Ni som vill se vad nutida komiker skämtar om kan kolla på ”Humorkalaset på Dalhalla” som sänds i två delar på SVT med start på Annandag jul.