Pippi med pirater blir skrik, bröt och spring
”Pippi på de sju haven” Regi & manus: Kålle Gunnarsson Sångtexter: Astrid Lindgren Musik: Georg Riedel och Jan Johansson I rollerna: Emma Karlsson, Axel Jonsson, Majken Svensson, Johan Grimbeck, Kristian Ståhlgren, Robin Rösehag, Johan Nordgren med flera Lisebergsteatern till och med 12 januari
Kålle Gunnarsson är en oförtröttlig familjeunderhållare. Med Astrid Lindgren som främsta leverantör av material får han stora människor att i sällskap med små vallfärda till privatteaterscenerna.
På Lisebergsteatern spelas nu ”Pippi på de sju haven”. Det är Gunnarssons sjunde Pippiuppsättning på drygt tio år – av hans hemsida att döma. Han kan sin figur, och det kan publiken också. Alla känner igen Pippi. Förväntningarna är höga i popkornsdimman på Lisebergsteatern.
Familjeteater är ett trevligt inkluderande begrepp. Men att hitta fokus för en föreställning när målgruppen spänner från tvååringar till snart sekelgamla, är svårt.
Kålle Gunnarsson satsar på show med vuxenuttryck. Pippi inbäddas in i sång och flashig dans. Ett gäng pirater har tagit hennes pappa Efraim (Kristian Ståhlgren) till fånga för att komma åt hans gömda skattkista.
Anförda av Blod-svente (Robin Rösehag) och Jocke med kniven (Johan Nordgren) brakar piraterna loss i Daniels Larssons fartfyllda koreografi och sjunger med en volym som får somliga att huka i bänkarna.
Uppsättningen satsar på skrik, bröt och spring i ett onödigt övermått med tanke på uppfattningsförmågan hos den unga publik som föreställningen vill nå. Därtill kommer att spelstilen är demonstrativt annonserande. Ensemblen får alltför
” När hon förvaltar de populäraste sångerna nynnas det igenkännande i salongen.
mycket tala om vad de gör eller ska göra. Trist.
Till Kålle Gunnarssons koncept hör att blanda barn och vuxna i ensemblen. Så även här. Rollerna Tommy och Annika spelas av barn i två lag och även titelrollen dubbleras.
Jag ser 22-åriga Emma Karlsson från Slöinge gestalta Pippi, med den äran. Hon är en glad och rättfram motor, men också lyhörd. Regin betonar inte det fysiska i Pippis styrka, det är med list hon står emot och besegrar piraterna. Det är synd att det gänget får dominera, det förtar de finstämda sångnumren och de behövs för balansen.
Emma Karlsson visar det sköra utan sentimentalitet. När hon förvaltar de populäraste sångerna nynnas det igenkännande i salongen.
Falkenbergarna Axel Jonsson och Majken Svensson gör också fina och träffande porträtt bortom schablonbilderna, av Tommy och Annika. Jag hade gärna sett mer av den unga trion.
Ibland hamnar ”Pippi på de sju haven” farligt nära gammaldags barnteater där allt handlade om att få barnen att skrika och peka. Längre än så har faktiskt såväl barnteatern som Kålle Gunnarsson vanligtvis kommit. Därför är den tredje fyren svag.