Tuff tid för Christian Olsson efter idrottskarriären – svårt att ställa om
Idrotten hade varit hans enda dröm, så när karriären tog slut uppstod ett tomrum. I dag jobbar Christian Olsson för att andra idrottare inte ska gå i samma fälla.
OS i Aten 2004. Christian Olsson tar sats i trestegsfinalen. Han är i fin form, allt går hans väg och han känner att han kan hoppa nästan hur långt som helst. Därför lägger han extra krut i uthoppet.
Det skulle han inte ha gjort.
– Jag tog i för kung och fosterland. I mitt första steg hoppade jag två fot längre än jag brukade och då fick jag en smäll.
Han kunde ändå tävla vidare och tog med sig både en guldmedalj och ett svenskt utomhusrekord på 17,79 hem, ett rekord som fortfarande står sig. Men skadan gjorde sig påmind efter säsongen då han fick sämre rörlighet i fotleden.
Skadorna avlöste varandra under de följande åren och 2012 bestämde sig Christian Olsson för att sluta tävla för gott. På ett sätt var beslutet enkelt.
– Min fot sa stopp efter sju operationer. Jag tog beslutet inom 48 timmar efter att jag inte längre kunde utföra nödvändiga moment på träningen.
Nu hade han en svår omställning framför sig.
Vad skulle han ägna sig åt? Vad kunde han?
– Jag hade aldrig haft någon andra dröm utan drivits av mina idrottsliga drömmar. Det gick ju bra. Jag lurade mig själv att allt annat låg så långt in i framtiden att jag inte behövde tänka på det. Det var rätt tufft för mig att gå vidare.
I dag arbetar han halvtid som manager för andra elitidrottare, bland andra simmaren Sarah Sjöström som han är huvudansvarig för. Christian sköter allt som inte gäller ren tävling och träning, som till exempel mediekontakter, sponsring och kontraktsfrågor.
– Jag försöker få de yngre att inte falla i samma fällor som jag gjorde. Jag lät till exempel min manager ta hand om alla kontakter. Hade jag varit mer aktiv så skulle jag haft ett bättre kontaktnät.
Christian Olsson försöker få sina unga idrottare att tänka åtminstone lite på framtiden.
Alla kommer inte att kunna försörja sig på det de tjänat under karriären, så det kan vara klokt att till exempel studera på deltid. Hade han inte själv satsat på friidrotten skulle han säkert ha studerat vidare.
Han gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och gillade matematik och fysik. Ett tag drömde han om att bli astronom.
– Det är väl inte aktuellt längre, säger han med ett skratt. Men det är aldrig för sent att börja med något nytt. Jag kan tänka mig att läsa juridik eller ekonomi. Jag är ju intresserad av affärer och skulle gärna sätta mig in djupare i det.
Vid sidan av arbetet med att stötta unga idrottare jobbar han med sitt eget varumärke, bland annat som föreläsare. Annat är på gång, men det är ännu hemligt.
– Jag lägger mycket tid på mina barn, det är det bästa jag kan göra. De är bara barn en gång; när de blir äldre vill de nog hellre umgås med jämnåriga.
Sin fru Gordana träffade han redan på gymnasiet då de var tillsammans en period. Efter några år fann de varandra på nytt och nu har de hållit ihop i 18 år. Gordana är larmoperatör på SOS Alarm och Christian kan beundra hur hon klarar av att höra om så mycket elände.
– Hon har ju tystnadsplikt så jag får inga detaljer. Men hon får hantera mycket från den mörka sidan av samhället. Jag hade aldrig klarat det.
Christian Olsson tycker att han är på en bra plats i livet, både åldersmässigt och i övrigt. Någon 40-årskris känner han inte av.
– Näe, jag har inte beställt någon cabriolet än, ha ha.
Som den bilfantast han ändå är drömde han förr om en Porsche.
Men vem skulle han ta med sig i en bil med bara två säten? Nej, numera tittar han hellre på familjebilar.
En annan sak han gärna tittar på är sport på tv. Amerikansk fotboll, vintersport, ishockey – Christian Olsson är allätare i det avseendet.
Om du ska lyfta fram en höjdpunkt ur din egen idrottskarriär?
– Det är ju speciellt när man slår igenom. För mig var det på Kreta 2001.
Christian Olsson kom från anonymiteten och hoppade sig in i världseliten med sina 17,49, då också nytt svenskt rekord.
– Jag blev plötsligt tvåa på listan över världsårsbästa. Men det var först dagen därpå när jag klev av flyget i Sverige som jag fattade hur stort det blivit. Telefonen ringde oavbrutet.
Vad säger du till dina barn om de vill bli elitidrottare?
– Kör på. Det är så mycket mera än det idrottsliga. Man uppfostras, och det finns en enorm gemenskap i idrotten.