En nystart för Harley Quinn med extra allt
Birds of prey: And the fantabulous emancipation of one Harley Quinn Regi: Cathy Yan
Glöm den dystre Jokern. Nu är det dags för hans vansinniga ex-tjej Harley Quinn att ta plats. Margot Robbie är underbar som spattig antihjältinna som hittar sig själv.
Vissa förhållanden är svårare att komma över än andra. Fråga Harley Quinn. Innan hon träffade Jokern, den knäppaste superskurken i Gotham City, var hon en (hyfsat) normal psykolog som hette Harleen Quinzel. Men i mötet med hans spexiga vansinne skapades psyko-prinsessan Harley Quinn, vilket bland annat skildrades i (den rätt misslyckade) ”Suicide squad” (2016).
Men nu är det roliga slut, vilket är enormt svårt att hantera för den osjälvständiga, instabila Harley. För vad är egentligen en harlekin? ”En clown vars syfte är att tjäna sin härskare”, konstaterar Harley, packad och panikslagen, i en bar en sen kväll. Utan en ”Mr J”, eller ”puddingen” som hon också kallar ex-mannen i sitt liv, vem är hon då?
Att följa Harley Quinns frigörelse från sin trista självbild blir flippat, våldsamt och underhållande. Om inte annat blir hon snabbt en måltavla för alla som tidigare låtit henne vara av rädsla för Jokern, samtidigt som en värdefull diamant kommer på villovägar. Skurken Roman Sionis (Ewan Mcgregor på härligt ondskefullt humör) vill lägga vantarna både på den och på Harley. Coola donnor som Black Canary (Jurnee Smollet-bell) och Huntress (Mary Elizabeth Winstead) dyker också upp och korsar Harleys väg med snitsiga repliker och starka benmuskler.
DC Comics fokuserade länge på att undersöka mörkret i sina goda hjältar. Batman, Superman och deras inre demoner har blivit ordentligt synade och gäsp, så trist det känns vid det här laget. När serietidningsbolaget nu börjat kika närmare på sina skurkars eventuellt goda, eller mer nyanserade sidor ska man kanske säga, känns det oväntat spännande.
I höstas var det Jokern och hans gradvisa psykiska nedbrytning som drog massorna till biograferna. När det nu är dags för Harley att få en egen film är tonläget helt väsensskilt. ”Birds of prey” känns mer som en knasvåldsam ”Deadpool” än en diskbänksrealistisk ”Taxi driver”, men också som en perfekt samtida satsning.
Filmen hade tjänat på att tajtas till med cirka 20 minuter – efter den första smattrande, vildsinta timmen är man aningen matt. Men
” När serietidningsbolaget nu börjat kika närmare på sina skurkars eventuellt goda, eller mer nyanserade sidor ska man kanske säga, känns det oväntat spännande.
Margot Robbies uppenbara kärlek till sin trasiga, roliga, våldsamma – och kanske, kanske lite varmhjärtade trots allt – rollfigur smittar av sig.