Jag skönmålar inte, utan säger som det är. Och sanningen är att Sverige fortfarande är ett tryggt land att leva i
Reportaget börjar på förra uppslaget
Han är uppenbart stolt över sitt yrke, och är den första rikspolischefen som kommer från de egna leden – de flesta av hans företrädare har varit jurister. Gång på gång framhåller han hur duktiga medarbetare han har (och då pratar han inte om ledningsgruppen, utan om de 32 000 ute i landet…), och när vi kommer in på onsdagspatrulleringarna blir han genast mer entusiastisk och mindre formell. Anders Thornberg lägger nämligen 20 procent av sin arbetstid på att resa runt och möta kommunpoliser, forensiker, utredare, receptionister och hundförare – allt för att få veta hur de upplever sin vardag och vad de behöver för att kunna göra ett bra jobb.
– Utan de mötena hade jag inte kunnat vara rikspolischef, säger han och berättar om kollegorna i Laholm, som vägrade ge efter för de hot som de kriminella nätverken på orten utsatte dem för under en turbulent period.
– De kriminella insinuerade till och med att de skulle ge sig på deras familjer, och det hände att gängmedlemmar stod och väntade utanför stationen efter ett arbetspass. Att se hur besjälade mina medarbetare ändå var av sitt uppdrag gjorde mig stolt som en tupp.
I september förra året onsdagspatrullerade han i Halmstad och även det var ett positivt besök.
– Äntligen fick jag möjligheten att som polis patrullera Stora och Lilla torg, där jag sprang runt som barn. Det var stort för mig, säger Anders och slår fast att han annars är i Halmstad ”alldeles för sällan.”
– Jag har ju bott i Stockholm i 40 år, så det får väl räknas som min hemstad. Men det är i Halmstad jag har vuxit upp. Mina kollegor brukar påpeka att jag pratar mycket om Halmstad och ibland undrar jag om inte min kraftiga halländska dialekt är en av mina största tillgångar som rikspolischef, haha.
Vi träffas i det pressrum som polisen har i lokalerna på Kungsholmen i Stockholm, och med vid intervjun sitter presschefen. Hon spelar in samtalet, och bara det är ett tecken på att Anders Thornberg har en roll som kräver att han väger varje ord på guldvåg. Det gäller att hitta balansen, att påtala polisens behov till högre instans (läs: riksdag och regering) utan att för den skull ge intryck av en organisation som inte fungerar optimalt.
– Jag skönmålar inte, utan säger som det är. Och sanningen är att Sverige fortfarande är ett tryggt land att leva i, med en polis som utför sitt uppdrag på ett effektivt sätt. Men givetvis kan vi bli ännu bättre, och som ytterst ansvarig jobbar jag mycket med strategier och övergripande mål, förklarar Anders Thornberg och tillägger att han självklart får löpande uppdateringar om större utredningar.
– Nu måste vi sätta gränser. Vi kan inte ha ett fåtal individer som tror att de kan göra precis som de vill. Jag är övertygad om att vi kan vända trenden, staten vinner alltid över de kriminella – i alla fall i en demokrati.
Men för att nå dit krävs nya verktyg, och vissa saker är redan på plats. Sedan 1 januari 2018 gäller häktning och minst två år i fängelse för den som ertappas med ett skarpladdat vapen. Hemlig dataavläsning, bland annat av krypterade appar, är på gång. Regeringen har också tillsatt en utredning om kronvittnen och anonyma vittnen.
– Vittnen vill i allt mindre utsträckning prata med polisen eftersom de är rädda, och vi är beroende av att de vågar träda fram, konstaterar Anders Thornberg som också vill komma åt tystnadskulturen i den kriminella världen. Den innebär bland annat att medfångar beställer ut förundersökningen när en ny intern dyker upp på en avdelning – och om personen i fråga har snackat under rättegången får hen stora problem i fängelset.
Men är det inte frustrerande att det tar så lång tid, att rättsväsendet utreder reformer i många långa månader, samtidigt som medierna varje morgon rapporterar om nya grova brott?
– Nej, i en rättsstat måste det få ta tid, alla måste få säga sitt. När jag var Säpochef sa jag i en intervju att ”jag skulle inte vilja leva i ett land där det är jag som stiftar lagarna”. Och så tycker jag fortfarande.
Apropå Säpo, vad är då den största skillnaden mellan de båda chefsuppdragen – mycket går ju in i varandra? Anders funderar snabbt och säger att det nog är att han inte längre ansvarar för skyddet av centrala statsledningen, och att det är skönt.
– Fast det är klart, nu ska jag skydda hela landet, det är väl tio miljoner fler, säger han och skrattar.
Och apropå personskydd, innebär uppdraget som rikspolischef att han numera skyddas av sina före detta kollegor på Säpo? ”Jag vill inte prata om min egen säkerhet”, blir det vänliga men bestämda svaret på den frågan.
Dock har Anders Thornberg fått vänja sig vid att vara en offentlig person. Ibland kommer folk fram och säger att ”jag känner igen dig – men varifrån?”. Och vissa drar sina egna slutsatser:
– För ett tag sedan anlitade jag en hantverkare som envist hävdade att han hade gjort jobb i vårt hus tidigare – men det hade han ju inte.
I dag har Anders Thornberg 40 års erfarenhet att falla tillbaka på, och karriären har fört honom till uppsatta – men också utsatta – positioner. När utrikesminister Anna Lindh mördades 2003 var han biträdande chef för den avdelning som ansvarade för ministrarnas livvaktsskydd, något som gjorde att han fick utstå en hel del kritik. När Rakhmat Akilov körde ihjäl fem personer på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 var han chef för hela myndigheten, och många ifrågasatte hur Akilov hade kunnat gå under radarn. Men han har också varit med om lyckade insatser, till exempel när Säpo för tio år sedan avvärjde ett terrorattentat mot Jyllands-posten i elfte timmen. Då hörde han, som operativ chef, till den innersta kretsen och hade fyll insyn i den ytterst dramatiska operationen.
Själv framhåller han sin erfarenhet av allt det andra, det som inte skapar rubriker, men som är så tufft för dem som drabbas: missbruk, kvinnomisshandel, barn som far illa…
– Jag har sett människor som dött i trafikolyckor, jag har hittat människor som tagit sina liv och jag har lämnat dödsbud till anhöriga. Jag har sett så mycket elände, och är besatt och besjälad av att hela Sverige blir tryggt och säkert. Det som driver mig är viljan att bekämpa brott, och när jag träffar mina fantastiska medarbetare ute i landet brukar jag fråga: ”Har vi fångat några bovar i dag?”