Blir arbetsrätten nästa nederlag för januaripartierna?
HP Ledare 14/2. Punkt 20 i januaripartiernas 73-punktsprogram slår fast att arbetsrätten under 2021 ska moderniseras genom ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna” i Lagen om anställningsskydd.
För Centerpartiet och Liberalerna var reformerad arbetsrätt en av de viktigaste segrarna i förhandlingarna med Socialdemokraterna. Utan denna är det i själva verket troligt att moderatledaren Ulf Kristersson hade varit statsminister i dag.
Men arbetsrätten är också den politiskt mest riskfyllda punkten i januariöverenskommelsen. Redan när överenskommelsen presenterades hördes hård kritik från fackligt håll (Arbetet 15/1-2019) och Vänsterpartiet hotade med misstroende om regeringen skulle lägga fram lagstiftning som försämrade arbetsrätten (SVT 16/1-2019).
Socialdemokraterna har satt sitt hopp till att en uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter ska göra den beslutade utredningen irrelevant. Det framstår emellertid som allt mer osannolikt. I december hoppade fem Lo-förbund, bland annat Byggnads och Kommunal, av förhandlingarna med Svenskt Näringsliv. ”Förhandlingsresultatet innebär en urholkning av vår anställningstrygghet som vi inte kan acceptera”, konstaterade Byggnads ordförande Johan Lindholm (Arbetet 10/12-2019).
De fortsatta partsförhandlingarna kring arbetsrätten blir en av de stora konfliktfrågorna på Lo-kongressen i juni. Som Expressen nyligen rapporterade samlar de fem Lo-förbund som hoppat av förhandlingarna en majoritet på kongressen (5/2).
Resultatet kan därför mycket väl bli att Lo-ledningen efter kongressen kommer att ha svårt att under hösten nå en uppgörelse med Svenskt Näringsliv som lever upp till skrivelserna i januariöverenskommelsen, och då återstår endast för statsminister Stefan Löfven (S) att gå till riksdagen med egen lagstiftning.
Det skulle troligtvis leda till fullständigt sammanbrott i de redan ansträngda relationerna mellan S och LO. Men det skulle också trigga ett misstroende från Vänsterpartiets sida.
Centerpartiets och Liberalernas kalkyl har hela tiden varit att Kristdemokraterna och Moderaterna inte skulle vara beredda att göra gemensam sak med V.
Vad vi lärt oss de senaste månaderna är dock att riksdagsmajoriteten, som i fallet med Arbetsförmedlingen, mycket väl kan hitta gemensamma beröringsytor även när deras långsiktiga intressen skiljer sig åt.
Det finns, som C och L länge konstaterat, goda skäl att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Samtidigt finns det argument för varför denna typ av förändringar av spelreglerna på arbetsmarknaden inte bör genomföras utan parternas samtycke.
” Det skulle troligtvis leda till fullständigt sammanbrott i de redan ansträngda relationerna mellan S och LO.
Frågans komplexitet gör det med andra ord fullt möjligt för den samlade oppositionen att argumentera för att parterna måste ges mer tid att hitta en lösning, utan att ha januariöverenskommelsens snäva tidsgränser hängande över sig.
Det kan mycket väl sluta med att Centerpartiet och Liberalerna tvingas ge den förre M-ledaren Fredrik Reinfeldt rätt: att från politiskt håll börja ändra i arbetsrätten är inte värt de politiska riskerna. Stefan Löfven lär vara beredd att hålla med.