”Boom boom”-belfast söker samförstånd
Orosåren är över och gatorna i Belfast fylls på nytt när konflikt inte längre hotar att riva ned hela staden. En ny generation hoppas på samförstånd i stället för tårar och blod.
Få städer i Europa ropar skräck och död lika högt som Belfast.
Bröderna John och Joseph McCaig går på krogen med en kompis 1971 och lockas med på en fest av en ung flicka. På kvällen hittas de ihjälskjutna i utkanten av staden. Flickan antas ha känt igen dem som onsdagslediga brittiska soldater och tipsat republikanska IRA. John var 17 år. Joseph 18.
Maria Mcgurk är hemma på övervåningen en lördagskväll samma år när en man från unionistgruppen UVF lämnar ett paket i entrén till föräldrarnas pub. Det är en bomb som får hela huset att rasa och 15 personer att dö, inklusive Maria. Hon var 14 år.
– Det här var inte Mellanöstern. Det var inte Centralamerika. Det var västra Europa, konstaterar Paul Donnelly när han visar bilder på söndersprängda barer och hukande militärer från några av Nordirlands värsta orosår.
Från 1969 till 1998 sköts och sprängdes mer än 1 500 människor ihjäl i staden: republikaner, unionister, soldater och poliser. Och helt vanliga civila.
1972 var Paul själv fyra år gammal när en bomb kastades in i ett av grannhusen och täckte hans barnsäng med bråte och krossat glas.
Nu leder han guidade turer runt om i Belfast för att berätta om ”The Troubles” för turister och besökare.
Men också för en ny generation av stadsbor, som är för ung för att själv minnas.
– När jag var liten åkte vi till Malta och när mina föräldrar berättade att vi kom från Belfast så nickade alla och sade ”boom boom”. Och jag förstod ingenting, säger Alana Fisher.
Hon är född 1990 och har inga egna minnen av oroligheterna. Via sitt arbete på organisationen CVS som hjälper anhöriga och offer vet hon ändå vad det handlar om.
Att många berördes är en underdrift. I en undersökning från 2016 kvalade 25 procent av invånarna in som drabbade, antingen fysiskt eller psykiskt eller som anhöriga.
– Det visar hur stor skadan är. Att en av fyra så här långt efteråt fortfarande känner av effekterna säger lite om hur mycket vi har att jobba med, berättar Alana.
Belfast i dag är ett turistmål. Titanicmuséet är en jättesatsning från 2012 som lockar nästan en miljon besökare om året. Centrum är elegant och nyrenoverat. Slitna gamla innerstadskvarter har fyllts med barer, hotell och restauranger.
Belfast i går var helt annorlunda. En järnring var dragen runt shoppinggatorna, med gallerstaket och soldater som kontrollerade allt och alla – inklusive vad som fanns under barnvagnarnas bäbisar.
Det hjälpte föga.
På plats efter plats berättar Paul Donnelly om sprängdåd på barer
och ungdomar som skjutits i ryggen. Samtidigt hälsar han på än den ena, än den andra, som råkar går förbi. Där är advokaten Pearse, vars bror Eamonn var den Ira-medlem som suttit längst i fängelse. Där går Emmet, vars pappa Jimmy sköts ihjäl i en intern uppgörelse 1992. Och så Geordie, som deltog i ”filtstrejken”, när gripna Ira-medlemmar vägrade att sätta på sig fångkläder.
” Det går inte över bara för ett fredsavtal för 25 år sedan.
Paul Donnelly, turistguide
Att röra sig i Nordirland är fortfarande som att gå på minerad mark. Misstänksamheten lever kvar mellan republikaner och unionister.
– Det här går tillbaka hundratals år i tiden. Det går inte över bara för ett fredsavtal för 25 år sedan, konstaterar Paul. Freden är skör. Så sent som i förra veckan hittades en bomb som var tänkt att explodera på en lastbil som skulle över till England. I april i fjol sköts journalisten
Lyra Mckee ihjäl, troligen av en nu åtalad 52-åring som kopplats till utbrytargruppen Riktiga IRA.
Hennes begravning blev samtidigt en manifestation för samförstånd. Ceremonin för katolska Mckee hölls i den protestantiska St Anne-katedralen och ledde till att företrädare för unionistpartiet DUP och republikanska Sinn Féin började tala med varandra igen.
Nu har de två partierna också återupptagit samstyret i den regionala regeringen. Turistguiden Paul Donnelly hoppas på det bästa.
– Det går upp och det går ner. Men Belfast är i alla fall en mycket bättre plats i dag, säger han.