Lösa, lirka, leta – hemtama verb och livets följeslagare
Det finns många tillfällen då man behöver hitta rätt nyckel. Det kan gälla livets stora gåtor eller de mindre i vardagen, i vilken man så gott som dagligen stöter på sådant som kräver sin lösning. Men det är inte alltid så lätt. Som när det till exempel inte handlar om att lära sig cykla, utan om att låsa upp cykelrackaren på riktigt och den riktiga nyckeln är borta. Är man flera i hushållet kan detta hända flera gånger om, och på så vis befäster ett hemtamt verb lätt sin position – att leta är en av livets följeslagare det med.
Att bara ha en cykelnyckel går bort, helst ska det finnas en uppsättning att förse sig ifrån. Efter en nyligen genomförd letning kan följande konstateras: 1. vi måste ha ägt fem miljoner cyklar, 2. Ingen vet var de nu finns, 3. Alla de nycklar som en gång matchat en cykel som gått upp i rök, är dömda till ett evigt meningslöst liv.
Jag gillar min cykel och att det är ett så behändigt sätt att ta sig fram att cykla. Jag har lyckats ha koll på min cykelnyckel den senaste tiden, så det är inga problem. Fast nog har jag stått och svurit en del ändå. Det har varit för att slanglåset
” Att bara ha en cykelnyckel går bort, helst ska det finnas en uppsättning att förse sig ifrån.
krånglat så. ”Nu är det färdigt alltså, nu köper jag ett nytt”, har jag muttrat där jag stått och kämpat. Slanglåset kunde inte bry sig mindre, som ni förstår. En morgon kalllade jag till och med på min man för att han skulle hjälpa mig att få upp låset. Då får jag se hur han traskar förbi cykeln och vidare iväg för att återkomma med en oljekanna och en sidoblick. Som sagt, det gäller ständigt att se och hitta lösningar…
När ni läser ovan kanske ni tänker att min man är mycket smartare än jag. Nja, vi är nog, som det brukar vara, bra på olika saker. Men på ett område är han okrönt kung – att leta. Märk väl att det inte står ”och hitta” efter. Förutom cykelnycklar brukar jag själv ha en ganska bra aning om var saker är eller i alla fall skulle kunna vara. Problem kan dock infinna sig när jag har ordnat upp med alltför ”bra ställen”, då kan de bli för bra för att vara sanna – jag minns dem helt enkelt inte. På det här sättet ökar i alla fall chansen för små överraskningar i vardagen; ”Nämen ligger den där, har du sett! Den har jag inte sett på länge!”, skulle det kunna låta. Eller kanske ännu bättre: ”Har vi haft en sån’??”.
Under cykelnyckel le t n ingen den där morgonen nyligen fick jag också syn på en nyckel som jag verkligen inte sett på länge, en gammal altannyckel vars dörr tillsammans med vidhängande och passande nyckelhål sedan länge försvunnit. Om andra nycklar kan se ut som att de fortfarande hänger med, se användbara ut helt enkelt, så gör denna nyckel inte det. Den ser ut som en konstig skruv i mässing och är dessutom lite böjd. Den enda frågan som är rimlig nu är – jag vet – varför i hela friden är den sparad?
Meningslöst var ordet. Bättre då att bruka en nyckel som faktiskt funkar och kanske planera för något härligt, som cykeltur någon av de där soliga dagarna som dyker upp av och till och vecklar ut sig allt oftare ju närmare våren kommer.