Vågad och underhållande parodi på klassikern ”Stolthet och fördom”
Teater Halland ”Stolthet och fördom”
Teater Hallands chef Anna Sjövall väljer att ha enbart män på scenen när hon dramatiserar Jane Austens ”Stolthet och fördom”. Det är inte dumt tänkt, eftersom romanens grundmotiv är kvinnors beroende av manliga maktprinciper.
Alla Austens romaner skulle kunna heta ”Äktenskap och egendom”, med undertiteln ”Anständighet och dygd”, för det är vad de egentligen handlar om. Arv, giftermål och försörjning står alltid i centrum. Och mot detta den ”sanna” känslan, den ”sanna” kärleken.
Övre medelklassens och aristokratins unga kvinnor är fullständigt beroende av män för sin försörjning, och Jane Austens centrala position i litteraturhistorien, det som placerar henne inom romantiken och moderniteten, är att hon ständigt prövar hur detta förhåller sig till kärleken.
En god man är inte bara en penningpung, han måste också vara genuin, pålitlig och älskansvärd. Kärleken är inte bara ett affärskontrakt.
Austens romangestalter utforskar det trånga sociala rummet av möjligheter: vilka chanser till subjektiv agens har en kvinna inom dessa parametrar av moralism, patriarkalisk och ekonomism.
En premiär på Alla hjärtans dag, mer passande kan det väl inte bli, och Teater Hallands uppsättning blir en exposé av många grepp ur scenkonstens verktygslåda. Till exempel hur mäns kroppar beter sig i en kvinnlig gestik, med kvinnliga utstyrslar och attribut som broderi.
Ingen ”man spreading”, påpekar skådespelarna för varandra redan i inledningsscenen: knäna tätt ihop.
Tyvärr tenderar den manligt utförda femininiteten ibland att bli karikatyr, det är den risk som genusmodellkritisk scenkonst alltid råkar ut för. Mansroller markeras av att skådespelarna byter från bahytt till jaquette.
En del utmärkande grabbig gestik blir det också, som fäktning, slagsmål, och att pissa mot en vägg.
Romanen återberättas i långa stycken, med mer eller mindre drastiska avbrott för gestaltning. Mimiskt dansanta illustrationer av unga kvinnors fostran sker med ridning, fransklektioner, att niga och att få god hållning genom att gå med en bok på huvudet.
Fysiskt spexiga insatser bryter mot det odramatiska återberättandet av handlingen. Det är en vågad, men lyckad, iscensättarstrateisk balansgång. Petter Heldt är humoristiskt trovärdig som den cyniske men godhjärtade Mr Bennet.
Mikael Dahl som den töntige prästen Mr Collins, och som Mrs Bennet, snuddar ibland vid överspel, men är å andra sidan ofta väldigt rolig.
Mr Darcy, romanens manliga hjälte, ska ju vara en typ med en eldgaffel uppkörd i rumpan, men Jesper Gester lyckas ändå ge honom en liten aning av mänsklighet. I den rollen finns inte så mycket utrymme för variationer.
Morten Vang har de mest halsbrytande rollbytena, framför allt som romanens hjältinna och huvudperson, Elizabeth Bennet. Han genomför dem elegant.
Rollbyten och scenbyten blir i sig stundtals föremål för metakommentarer. De mest intressanta handlar om varför Jane Austens romaner blivit så populära i våra dagar, när könsrollerna är så extremt annorlunda.
Teater Halland kommenterar även BBC:S tv-seriedramatisering av romanen, i ett humoristiskt avsnitt som metaironiskt återger kostymdramats romantiskt och subsexuellt överspända scenerier.
Några replikväxlingar kommenterar också manliga reaktioner på vår tids dominerande genusdiskussion: att män förväntar sig en liten gnutta tacksamhet för att de är schyssta och jämlika.
En parodisk iscensättning kräver mycket för att åstadkomma allvar där allvar krävs. Teater Halland lyckas genomgående med detta, vilket till största delen är det utomordentliga skådespeleriets förtjänst.
Föreställningen är både underhållande och intresseväckande mångsidig.