Anita Nyman: Tro inte att du är hjältemodig för att du inte är rädd

Det är inte utan att man får en känsla av att leva i den yttersta av tider. De som trodde att vi hade en systemkollaps 2015 kanske har fått lite bättre perspektiv nu. Egentligen har vi ju levt i en kris länge, den där lilla krisen som hotar att förstöra klimatet, och det var beklagligt att det måste till en pandemi för att vi, åtminstone tillfälligt, skulle sluta flänga runt i hela världen med flyg. För skojs skull.

I nyhetsrapporteringen om coronakrisen har problemet med hur synd det är om flygbolagen fått oproportionerligt med utrymme, tycker jag. Man skulle ju också någon gång kunna nämna att krisen kan leda till en insikt om att det inte är en mänsklig rättighet att få besöka alla världens länder. För skojs skull.

Och så har vi det här med alla ungdomar över 70 år som fortfarande går lösa på stan… Det är tydligt att många tar det som en personlig förolämpning att Myndighetssverige säger åt dem att hålla sig hemma.

” Snälla, kan vi sluta att kalla folk över 70 för det förklenande ”våra äldre”?

Lite provocerad blir jag allt av att se tv-inslagen med minglande 85-åringar som glada och stolta säger ”Jag är inte rädd”. Som om de gav uttryck för något slags hjältemod. Det verkar som om många har missat poängen här – att det inte bara är för att undvika att själv riskera livet som man ska vara försiktig, utan för att vi inte har tillräckligt med intensivvårdsplatser, personal och utrustning på sjukhusen.

Dödssjuka seniorer med covid-19 lär få konkurrera om platserna med de ”vanliga” intensivvårdspatienterna

– som liksom inte blir färre för att vi har fått ett nytt livsfarligt virus – de med hjärtinfarkt och stroke till exempel. Att gå ut och knö med folk med motiveringen att man inte är rädd är lite som att köra bil full för att man inte är rädd att dö i en trafikolycka. Nä, lite mer solidaritet skulle inte skada.

Med detta sagt – snälla, kan vi sluta att kalla folk över 70 för det förklenande ”våra äldre”? Är det vi under 70 som liksom äger dem över 70, eller? Kan de inte åtminstone få vara personer – ”äldre personer”? Man hör ju aldrig talas om ”våra medelålders” eller ”våra yngre”?

Ja, det här är svåra tider där allt i tillvaron prövas, språket också.

Aldrig har man väl varit gladare över att inte ha någon nyckelposition i samhället. Mars 2020 var månaden då vi alla blev epidemiologer utan att ens kunna uttala ordet rätt. Hur de högst ansvariga i samhället än gör så blir det fel, fel, fel. När experterna är oense är det ju fritt fram för oss vanliga okunniga människor att spekulera, tycka och gnälla.

Samtidigt frodas galghumorn och det är ingen hejd på toapapperssatiren i sociala medier. Detta kan misstas för att skämtarna inte tar krisen på allvar. Jag tror det är tvärtom – att man måste hitta ett sätt att hantera oron. Så nu avslutar jag den här dystra och mästrande spalten (förlåt!) med något av det roligaste jag har läst den här underliga tiden. Jag är osäker på vem som skrev det först, så jag anger ingen källa:

”Om du känner ett starkt behov av att killgissa under en pandemi, snälla gör det diskret i armvecket.”