”Janne är i grunden samma ”skitunge”
Hon fick honom att göra något som han normalt sett aldrig gör – dansa. Men då visste hon inte att det var Sveriges blivande förbundskapten som hade fallit pladask för henne. I dag har Ulrika och Janne Andersson varit ett par i 35 år och gifta i 29.
Sport: Ulrika Andersson berättar i del 8 av Idrottsfamiljen om hur det är att leva med Sveriges förbundskapten i fotboll, Janne Andersson, och den fantastiska resan som de har gjort tillsammans.
– Nä, det kunde man aldrig drömma om då, att Janne skulle bli förbundskapten. Han var så barnslig att man ibland kunde tro att han var 16 år när han i själva verket var 23 och fortfarande bodde hemma, skrattar Ulrika.
Ändå är han i dag just framgångsrik förbundskapten för det folkkära herrlandslaget i fotboll och en av Sveriges mest populära och omskrivna personer.
– Ja, visst är det en konstig resa för i grunden är han samma ”skitunge” som jag föll för. Men jag tror att
Janne har lyckats för att han är – Janne. Han har alltid varit sig själv och aldrig tummat på sina värderingar. Han är enormt noggrann och har under årens lopp utvecklats enormt, där han använt sin energi på rätt sätt.
– Egentligen har han aldrig velat göra karriär, men drivet att lyckas har tagit honom dit, där han redan när han tränade Louises flicklag praktiserade samma grupptänk som han gör i dag. Så det är inte genom alla kurser som han har lärt sig utan – livet, förklarar Ulrika.
Men låt oss vrida klockan tillbaka till hösten 1985 på högskolans idrottspedagoglinje på Eketångaskolan i Söndrum.
För det var där som allt började. En 19-årig Ulrika, uppvuxen i Barkarby i Stockholm, hade flyttat ner för att börja plugga till idrottspedagog – en utbildning där Janne redan hade gått första året.
– Jag kommer ihåg Janne med sin hellugg, sina mjukisbrallor och sin fåniga portfölj som han hade fått när han hade jobbat extra på landstinget. Och jag minns särskilt en fest på kåren i en lokal under matsalen, då var vi ju inte mer än 200 elever på skolan. Den gången satt Janne och Mats Jingblad och kastade grejer i nacken på mig och tyckte det var skitroligt.
– Sedan bodde jag i en lägenhet inne i stan och då brukade Janne cykla förbi utan att hålla i styret för att imponera på mig. Jag hade ju umgåtts med äldre killar i Stockholm och tyckte det var fruktansvärt barnsligt. Men samtidigt charmigt, medger Ulrika.
För redan samma år, i november, blev de ett par.
– Ja, mitt i allt det barnsliga – som finns kvar där även om det nu tyvärr inte kommer fram lika ofta – var han väldigt trygg i sig. Och eftersom jag är mer spontan och spretig av mig kompletterade vi varandra.
Janne minns vad han föll för hos
Ulrika:
– Hennes enorma energi, att hon är så positiv som människa. Jag kan också vara energigivande, men jag har också en annan sida där jag är mer inbunden och en ensamvarg. Ulrika är väldigt entusiasmerande och får med folk i sin omgivning. Bara en sån sak som att få mig att dansa.
– Så familjelivet har nog aldrig varit bättre än i dag. Sedan jag blev förbundskapten har jag en helt annan frihet att styra min tid även om jag jobbar lika mycket i dag som tidigare.. Det är bara landskamper och samlingar som är heliga. Därför är det ett helt annat lugn i livet, mer kvalitetstid där barn och barnbarn är viktiga.
– Jag menar, som klubbtränare var det nästan omöjligt att ha ett liv vid sidan om. Man var aldrig riktigt ledig. Men nu har vi vanliga hemmakvällar och vi kan till och med ha sommarsemester ihop – det var omöjligt tidigare. Sedan ser vi ändå till att ha egentid – det behövs också.
Jan-olof Andersson från Söndrum
var också en fruktad anfallare i Alets IK, fruktad dels för sin målfarlighet, men också för sitt heta temperament.
– Jag kommer ihåg när Ulrika skulle se mig spela första gången. Det var våren -86 och seriepremiär mot Centern på Sannarp. Lennart Ljung var tränare och sa till mig att ta det lugnt eftersom han visste att jag var lättprovocerad. Ulrika är inte lika bra på att hålla tider som jag så när hon kom cyklande efter en kvart fick hon se mig lomma av
” Jag bodde inne i stan och då brukade Janne cykla förbi utan att hålla i styret för att imponera på mig.
Ulrika Andersson
planen med rött kort. Fast då hade jag också hunnit göra segermålet, 1-0, minns Janne.
Ulrika har dock en lite annan version:
– Jag cyklade inte utan gick. Och någon kvart försenad var jag inte utan kanske fem, tio minuter. Och lommade?! Det första jag fick se när jag kom fram var Alet-ledare som drog en vansinnig Janne av planen. Jag hade aldrig sett den sidan av honom tidigare, så det blev en liten chock. Men sedan blev man ju van...
Även om fotbollen fanns i uppväxten genom IK Bele var och är det ändå hästar som har varit Ulrikas liv.
Men efterhand har hon ”sugits” in i fotbollsvärlden.
– Det är klart att jag har fått lära mig och i dag tycker jag att fotboll är roligt. Men bara när Janne är med och när det gäller något. Då kan jag titta på all möjlig idrott som på OS. Fast jag gillar hästhoppning och dressyr mest.
Redan under första året som par flyttade de ihop och efter fem år i lägenhet blev det radhus i Söndrum dit Janne hela tiden hade velat återvända.
Snart skulle Janne
och Ulrika också bli föräldrar till två döttrar, först Louise och sedan Julia.
Då hade Janne 1992 lagt fotbollsskorna på hyllan för att i stället satsa på en tränarkarriär. Först som assisterande i Halmstads BK under Stuart Baxter och 1993 som tränare för Laholms FK. Parallellt arbetade Janne på HBK:S kansli, vilket gjorde att fotbollen kom att uppta alltmer av familjen Anderssons liv.
– Därför fick Ulrika nästan ”ge upp” sin karriär som idrottspedagog, vilket jag kan ha dåligt samvete för. Men nu när hon är mer ledig kan hon göra det hon vill och det är ett sätt för mig att betala tillbaka, förklarar Janne.
– Fast jag såg det inte så. Att ta hand om barnen och hemmet blev naturligt när Janne var borta så mycket. Samtidigt startade vi ju upp Träningskompaniet, säger Ulrika om gymmet i Halmstad.
Men resorna och frånvaron tärde på förhållandet. I synnerhet när Janne efter alla år i HBK, varav de sex sista som chefstränare, och ett misslyckat i ett Örgryte på dekis 2011 blev manager i IFK Norrköping.
Eftersom familjen hade bestämt att båda döttrarna skulle gå färdigt gymnasiet innan en eventuell flytt blev Ulrika kvar i Halmstad
– Vi levde som frånskilda, men var ju gifta. Så det var ingen dans på rosor. Att vi ändå tog oss igenom det berodde nog på tilliten och kärleken till varandra.
Janne minns speciellt ett tillfälle när IFK Norrköping hade mött HBK på Örjans vall.
– Efter matchen åkte jag med spelarbussen tillbaka till Norrköping för att dagen efter hålla en fem minuter lång genomgång om matchen. Sedan satte jag mig i bilen hem till Halmstad.
– Visst var det vansinne, men vad skulle man göra? Jag ville ju vara med familjen så mycket som möjligt, samtidigt som det absolut inte fick påverka jobbet i Norrköping så det var ofta jag satte mig i bilen halv tre på natten och körde upp från Halmstad.
Ulrika håller med:
– Som klubbtränare var han hopplös och ville vara tillgänglig dygnet runt. Men där har han blivit bättre på att delegera och i dag är han mycket mer avslappnad när han landat i sin roll.
Så småningom, när
Julia hade gått ut gymnasiet, flyttade familjen också upp till Norrköping. Och plötsligt blev det mycket mer tid tillsammans.
– Därför anmälde jag oss till en crawlkurs 2015, avslöjar hon.
Resten är en historia för sig som kortfattat kan beskrivas som att Janne, ”han hatar vatten”, och crawlsim
Janne Andersson
efter den inledande myslektionen i den varma barnbassängen inte var en lyckad kombo...
– Jag tyckte synd om simläraren, en 17-årig kille, när Janne tjurade ihop och det komiska var att han inte visste vem Janne var. Det var ju samma år som IFK vann Sm-guld så på sista lektionen fick Janne be om ursäkt. Och då hade killen insett vem han var, skrattar Ulrika.
Och ni som undrar – nej, Janne lärde sig aldrig att crawla.
För i den
omtänksamme, empatiske, men också envise och målmedvetne herr Andersson brinner också en vinnarskalle. I allt.
– Ulrika säger att jag aldrig har låtit våra barn vinna i sällskapsspel. Och det stämmer nog, erkänner Janne och ser sig själv som den största vinnarskallen.
– Nä, vi är båda vinnarskallar fast på olika sätt. Jag är mer mogen. Det är därför som vi aldrig kan spela krocket eller kort. Han skulle heller aldrig fixa att jag hade varit hans personlig tränare.
Jodå, Ulrika är numera utbildad PT sedan hon 2016 pendlat från Norrköping till utbildningen i
Bromma. I dag tränar hon fem kvinnliga kunder i samma ålder som hon själv två gånger i veckan.
– Jag åker hem till dem i stället och älskar mötet med människor. Jag lever långsamt nu – en enorm kontrast mot tidigare, säger Ulrika som, på grund av coronapandemin, saknar umgänget med sina 82-åriga mamma Inger.
– Ja, vi brukar fika och gå på matinéer och museer, berättar Ulrika som också älskar musik och att dansa.
Hur går det ihop? Janne påstår ju sig vara tondöv?
– Jag får lyssna när han inte är hemma. Men ibland undrar jag. När vi i fjol var på en konsert med Magnus Uggla kunde han varje låt...
Resor är däremot
ett gemensamt intresse. Den senaste i februari gick till Botswana i samband med att Janne skulle medverka i Unicefs årliga insamlingsgala ”Världens viktigaste kväll”.
– Det var väldigt starkt känslomässigt och tankeväckande. Därför är jag enormt tacksam över att Ulrika var med för sån fattigdom och såna fruktansvärda upplevelser är omöjliga att förklara, säger Janne och poängterar att de privat betalade varenda krona av Ulrikas resa.
– Och det var det värt.
Vem är annars romantikern i familjen då?
– Ulrika! Jag har järnkoll på alla viktiga dagar och på bröllopsdagen fick hon boken om Josefin Nilsson, den verkade hon bli glad för. Men annars, att köpa saker, är väl inte min starka sida, medger Janne.
Hans äkta hälft är den första att instämma:
– Olle, hans pappa var en romantiker. Men Janne... En gång skulle han köpa röda rosor, men kom hem med vissna röda nejlikor som jag dessutom hatar. Och 2017 fick jag först en sydväst i bröllopspresent och sedan ett köksförkläde och ett par grytvantar i födelsedagspresent. Då låg han inte så bra till... konstaterar Ulrika med glimten i ögat.
– Och sydvästen har hon aldrig använt, inflikar Janne.
När det gäller sysslorna i hemmet har de också tydliga roller.
– Jag lagade en del mat innan jag träffade Ulrika. Men inte nu. Däremot tycker jag om att stryka. Det är lite av min meditation. I fotbollen blir man aldrig riktigt färdig, men här har du en klädhög som ska strykas och sorteras och sedan är du klar. Precis som när jag var tidningsbud och delade ut HP, säger pedanten i familjen Andersson.
Inte ens grillen
är Jannes domäner: – Nänä! Den kommer han inte i närheten av. Jag älskar att laga mat – det är mitt stora intresse, klargör Ulrika.
Men när den korvälskande förbundskaptenen i tv-programmet ”Renés brygga” tipsade hur han i stället lägger tillbehören under korven blev gensvaret enormt.
– Ja, hur många som helst har kommenterat det. Så det blir väl mitt eftermäle till omvärlden, flinar han.
Det och kanske lite fotbollens gärning också, Janne.
Ulrika säger att jag aldrig har låtit våra barn vinna i sällskapsspel. Och det stämmer nog.