Kommandosoldaten som blev Israels politiske ”trollkarl”

Benjamin Netanyahu kallas ibland för ”trollkarlen” på grund av sin förmåga att vinna val. Men nu möter han en politisk prövning av i Israel aldrig tidigare skådat slag.

Förra sommaren blev ”kung Bibi” den mest långvarige premiärministern i Israels historia. Den 70-årige veteranen Benjamin Netanyahu har gång efter annan lyckats utnyttja sin politiska och retoriska skicklighet för att överleva skandaler och kriser som skulle ha inneburit sista spiken i kistan för de flesta andra regeringschefer.

Men den här gången räcker det kanske inte med politiska trolleritrick för att överleva korruptionsrättegången som inleds i Jerusalem på söndagen. Om Netanyahu döms kommer det att innebära slutet för hans politiska karriär, åtminstone om han inte lyckas överklaga domen utan i stället slutar i fängelse. Fram tills att det eventuellt händer kan han dock sitta kvar vid makten.

– Netanyahu säger att han kan styra landet och försvara sig i en rättegång på samma gång. Det framstår som galet och otänkbart, men tillräckligt många röstade på honom i det senaste valet för att göra det möjligt, säger journalisten

Anshel Pfeffer, som har skrivit en biografi om Netanyahu, till TT.

– Det säger mycket om både honom och hans anhängare. De tror antingen att han är så skicklig att han klarar det eller så tycker de att det är djupt orättvist att han ställs inför rätta. Eller båda.

Men vem är mannen som väcker starka känslor såväl i Israel som i omvärlden?

Netanyahu föddes i Tel Aviv 1949, mindre än 18 månader efter staten

Israels bildande. Hans pappa Benzion var en konservativ historiker och familjen flyttade till USA på grund av hans jobb. Netanyahu återvände till Israel för att rycka in i armén 1967, blev kommandosoldat i elitförbandet Sayeret Matkal och skadades i strid.

Men det är inte hans egna skador som tycks ha skapat de djupaste ärren. I stället har Netanyahu berättat om hur djupt han påverkades när hans bror Yonatan dödades i en israelisk kommandoräd i Uganda 1976. Efter det gav han sig också in i politiken.

Karriären tog fart på riktigt när Netanyahu 1982 fick jobb på Israels ambassad i Washington DC för att ett par år senare bli landets Fn-ambassadör. Han blev ett välbekant ansikte i nyhetskanalen CNN där han med sin tydliga amerikanska brytning engagerat talade för Israels sak.

Men det var först 1988 som han tog klivet in i politiken på hemmaplan. Han började i knesset, utsågs senare till ledare för högerpartiet Likud och 1996 blev han Israels hittills yngste premiärminister, 46 år gammal. Han förlorade makten 1999 – men gjorde tio år senare comeback på posten och har inte lämnat den sedan dess.

Mycket av framgångarna har bottnat i Netanyahus image som den person som bäst kan skydda Israel från fientliga krafter i Mellanöstern, med en politik djupt grundad i säkerhetsfrågor. Han kan förlita sig på en nästan kultliknande hängivenhet hos sina anhängare på högerkanten – som hyllar honom som ”Bibi, Israels kung”. Han är en oerhört skicklig retoriker som vet precis vilka knappar han ska trycka på för att entusiasmera sina följare.

– Netanyahu är alltid politiker. För många andra är det ett jobb, för honom är det en livsstil, säger Pfeffer.

– Han jobbar hårdare än någon annan, trots att han är 70 år och har varit premiärminister i många år. Och jag tror att det är det som gör honom till den han är. Han driver alltid kampanj, även när han inte behöver.

Många menar dock att Netanyahu driver en polariserande politik, vilket kanske är ofrånkomligt för en politiker som hanterar laddade frågor som krig och fred i Mellanöstern, Irans kärnteknikambitioner och palestiniernas framtid.

Kritiker anklagar honom för att använda sig av en skrämseltaktik och driva israeler mot varandra genom att verbalt sabla ner sina me

ningsmotståndare. Och hos vissa partier finns ett allt djupare missnöje med den högervridning som skett under hans tid vid makten. Det är också en av anledningarna till att Israel tvingades till val tre gånger på mindre än ett år eftersom de oförenliga positionerna gjorde att det inte gick att få ihop en styrande koalition.

– En majoritet av israelerna gillar honom inte så mycket att de skulle rösta på honom. Men han har fortfarande en tillräckligt stabil väljarskara, som är väldigt lojal och som backar upp honom i allt, säger Pfeffer.