Malin Rockström: Av all skit som finns i världen är något ändå bra

Jag har otroligt mycket skit omkring mig just nu. Mycket skit delar jag med resten av Sverige och världen i form av ni-vet-exakt-vilken-sjukdom, jobbstök, längtan efter släkt och vänner, ovisshet och allmän oro. En annan skithög har visat sig vara insmord i varenda vrå i huset vi flyttat in i.

Och så finns det den bra skiten. Skiten som får mig att orka gå upp på morgonen. Skiten som skapar liv. Hästskiten.

Innan den här våren hade jag ingen närmare relation till bajs än att vi alla producerar det och att måsgrisarna älskar att tömma tarmen på min bil och mina fönster.

Men så pratade jag med min vän Sofie som sa ”klart du ska ha skit!” och så fick jag några säckar. Efter det var jag frälst och/eller besatt. Allt kretsar kring mitt gödsel. Jag behöver mer!

Mina leverantörer heter Ponnie och Dis från Bräckegården och de levererar en fantastisk produkt uppblandad med halm.

Jag sprider ut det och gräver ned det överallt och allt växtligt som får en dos växer och frodas. Ingenstans finns det så välgödslad kirskål som i vår trädgård!

För det är ju tyvärr så, det är mycket roligare och enklare att vräka ut gödsel än att gräva bort kubik med ogräs. Men grönt är det, det får man ändå gotta sig i.

Min yngsta son sitter gärna mitt i landet och masserar pluttarna och fyller stövlarna, och även han växer så det knakar.

Det är första gången jag hanterar bajs på det här sättet. Något som alltid varit en naturlig del av livet men aldrig något kul och mysigt är nu mitt största intresse. Som balkongbonde hanterade jag mest tomatnäring i flytande form. Nu har jag gått vidare till de tyngre grejerna. När jag får gödselsäckar så sjunger min själ. Gödselsången – livets sång.

Men skitvärlden är ju mer än bara hästvarianten. I odlingssammanhang pratar man om hönsskit, koskit och annan skit, och vilken är egentligen bäst? Kräver verkligen alla växter olika bajs?

Ärligt talat så bryr jag mig inte jättemycket, jag tager vad jag haver eller får hemlevererat av vänner.

Hästgödslet är nog den finaste present jag fått. Att se saker växa och utvecklas måste vara det mest tillfredsställande som finns. En stor tröst i dessa tider. Saker vill leva. Oftast.

Häromdagen frös alla plantor jag burit ut i växthuset ihjäl. Jag grät. Det blev rännilar i mitt jordiga ansikte och barnen skrattade åt mig för att jag såg ut som att jag hade gjort en ansiktsmålning. Vart sökte jag då tröst? Hos min gödselsäck såklart!

Jag gick och pratade med min sista skithög, kände förtröstan och gick in och sådde nytt. Hästskiten sa att vi klarar det här tillsammans!

Nästa gång du frågar någon hur läget är och du får svaret ”Det är skit”, fråga då ”Vilken skit?”. Det måste inte nödvändigtvis vara negativt. Den kan komma från ett djur och kanske kan det växa blommor i den.

” Att se saker växa och utvecklas måste vara det mest tillfredsställande som finns. En stor tröst i dessa tider. Saker vill leva. Oftast.