My Feldt bjuder på rullrån och tankebrus
Kultur&nöje: Rullrån och tankebrus – en bakbok för livet och döden. Så heter My Feldts andra bok och förutom recept på en massa godsaker får läsaren hänga med på ett känslornas tivoli.
Hon är svart, hon är vit och hon är nog alla färger däremellan. My Feldt lämnar ingen oberörd. Nu har hon skrivit en ny bok. En bok om känslor. En bok om att alla känslor, inte bara de glada, måste få ta plats. Och rätt mycket också en bok om att våga vara sig själv. För det är väl det man blir om man låter de där känslorna prata.
– Det är så konstigt med känslor. Det är som om de alldeles förintar en, äter upp en och tar så stor plats inuti men de syns inte alls på utsidan. På utsidan kanske man ser ut som glada My fast man egentligen är på botten.
Hon kommer in som ett yrväder. Svart hatt, blus i starka färger och härliga mönster. När hon dyker upp i den lilla dörren in till hjärtat i bageriet bakom gamla blomplanscher och förföriskt vackra bröd passar hon alldeles perfekt in i den glada, lite busiga och skeva, men på något konstigt vis ändå helt perfekta värld hon och hennes exman skapat i sitt bageri.
– Jag tänker att ett bageri är en väldigt viktig plats. Hit kommer människor för att de måste ha bullar när de ska berätta att deras barn just dött. Hit kommer människor som måste ha bullar för att fira att någon fyllt år, hit kommer människor som vill ha bullar bara för att de är glada.
Medan vi sitter och pratar pinglar det då och då i dörren. My slänger iväg ett självklart ”Hallå hur är det? med glädje och energi i rösten. Inte sällan följs det där hallået av en liten, alldeles lagom personlig fråga om företaget, om trädgården eller vad det nu kan vara som pågår i livet. En liten fråga som på bara en kort sekund hinner skapa känslan av att bli sedd och bekräftad.
– En dag, när jag satt på ett bageri i Stockholm och åt en alldeles varm croissant till frukost och bagaren kom ut och delade en bulle i tio bitar och gav till alla i kön. Då tänkte jag ”ett bageri skulle man ha”, sedan kom jag på att det har jag ju.
Nåväl. Vi skulle ju prata om boken och hur den kom till. För den är ett litet mirakel i sig. My Feldt hade nämligen bestämt sig för att inte skriva igen. I alla fall inte på länge än.
Hon mådde bra. Skilsmässan som hade känts som ett misslyckande större än livet själv hade hon tagit sig igenom och kommit ut på andra sidan. Och inte bara det, hon hade lyckats med det där trolleritricket som de allra flesta som av någon anledning delat på sig hoppas klara: hon och hennes exman hade fått till en skilsmässa där både barn och vuxna lyckats landa på fötterna.
– Jag är ingen expert på det. Jag tror bara att det handlar om att vara vuxen. Att bete sig vuxet och hela tiden ha barnens bästa för ögonen. Men jag fattar ju också att det krävs två för att lyckas.
Tack vare det och en ny kärlek kändes livet återigen sprittigt, härligt och glatt. Hon var lycklig. Världen log mot henne och hon log mot världen. Inte hade hon något att säga. Inget som var viktigt.
– Jag är nämligen sådan att när jag mår bra, när jag är lycklig, då vill jag inte skriva. Då bara är jag. Då är jag bara glad.
– Visst skulle jag kunna ge ut en receptbok. Men det var jag inte intresserad av. Varför skulle jag göra det? Det finns tusen receptböcker. Om jag ska ge ut en bok så vill jag att den ska betyda något.
Men sakta men säkert försköts perspektiven. Kärleken gick sönder och lyckan rann henne ur händerna. Då plötsligt, på nyårsafton för ett par år sedan, när hon var så där alldeles krossad av sprucken kärlek. Då, när hon undrade om livet någonsin skulle bli värt att leva igen, då kom plötsligt lusten att skriva tillbaka.
– Jag ville skriva om känslornas tivoli. Jag ville skriva om alla känslorna. Om att det går upp och ned. Om att nästan alla är någonstans på tivolit samtidigt.
Ett antal personliga texter och illustrationer ackompanjerade av bilder tagna av Linda Lomelino har det blivit.
” Det finns tusen receptböcker. Om jag ska ge ut en bok så vill jag att den ska betyda något.
Texten fortsätter på nästa uppslag