Christer i Tvååker minns de norska krigsfångarna
På Kristi himmelfärdsdag 1945 anlände 120 norrmän till Tvååker. Det var en stor händelse i det annars så sömniga samhället, minns Christer Bergendahl som vid tillfället var sju år gammal.
Framåt eftermiddagen den 10 maj 1945 rullade ett speciellt tåg in på stationen i Tvååker. Ombord fanns 120 norrmän som suttit i läger runt om i Tyskland under andra världskriget. Männen var på väg hem men inkvarterades i Halland under ett par veckor.
– Jag minns att jag såg förberedelserna, man byggde sängar och satte upp extra staket runt Folkets hus. Trots att jag bara var sju år insåg jag att det var något stort och ovanligt på gång, säger Christer Bergendahl som forskat i historien med de norska krigsfångarna i Tvååker och förra året publicerade en artikel om händelsen i Tvååkerbladet.
– Jag bodde mitt emot den gamla stationen och såg när männen anlände och klev av tåget. Det var ju en stor händelse i lilla Tvååker och jag tyckte förstås att det var spännande.
För ett drygt år sedan blev Christer tillfrågad om han inte ville bidra med en artikel till Tvååkersbladet om just norrmännen som passerade samhället vid krigsslutet 1945.
Det ville han och började därefter gräva i olika arkiv.
Han kontaktade bland andra Tvååkers församlingsarkiv som lämnat handlingar från norrmännens besök vidare till Riksarkivet i Lund.
Information fanns även i kommunarkivet och näringslivsarkivet men också i gamla tidningar. Christer läste på och insåg att det hade krävts en välfungerande organisation för att ta emot norrmännen och att det varit kyrkoherde Gustaf Grände som lett arbetet.
Till sin hjälp hade han folkskollärare John Nordin, lottachefen Olga Bredin, provinsialläkare Adolf Rappe och Röda korsets sjuksköterska Julia Wegnér som såg till att vistelsen blev så bra som möjligt. Männen bodde i Folkets hus och Centralskolan och måltiderna serverades i Kyrkskolan.
Christer kunde iaktta alltsammans från första parkett. Hans föräldrar, David och Elsa Bergendahl, drev butiken mitt emot dåvarande Folkets hus och den unge Christer hade koll på läget.
– Vid några tillfällen bjöd mina föräldrar in ett par av norrmännen och jag minns särskilt en av dem. Han hette Thor Söndenaa. Den andres namn kommer jag inte ihåg. Men när jag började leta information om krigsfångarna så googlade jag Söndenaas namn och fick tag på hans son, han hade aldrig hört talas om att hans far varit i Tvååker. Vi har haft mejlkontakt och han har en stående inbjudan att besöka oss men det är ju inte så aktuellt just nu, med pandemin och allt.
Sonen, som bär sin fars namn, kunde berätta att fadern varit knapphändig med information om tiden i tysk fångenskap.
Thor Söndenaa den äldre hade med hjälp av Folke Bernadottes vita bussar förts till läger nära Hamburg för att så småningom komma till Sverige innan tåget stannade till i Tvååker.
– Direkt efter kriget var det så många som ville hem att Norge inte kunde ta emot alla på en gång. I stället samlade man folk i läger som det i Tvååker i väntan på att de skulle få åka hem.
Den 25 maj 1945 stod Thor Söndenaa återigen på norsk mark.
Tio år senare fick David och Elsa ett telegram från de båda norrmännen som de bjudit in till sitt hem, där de tackade för det fina mottagandet.
Christer som bara
var ett barn vid tiden för andra världskriget har, förutom Norgetåget, några minnen från krigsåren.
– När vi var vid stranden och badade kunde man höra muller från havet och på nätterna flög de brittiska bombflygen längs den svenska kusten för att släppa sin last i Tyskland. Då kunde vi höra flygplanen i skyn men vi såg aldrig något eftersom de flög i mörker.
Han har även fått berättat för sig om ”incidenten” med de 27 järnvägsvagnarna som abrupt stannade i Tvååker.
– Jag har
inget minne av det själv men ett av de tyska permittenttågen som passerade Tvååker hade börjat brinna. Danska motståndsrörelsen hade hällt sand i en hjulbox som sabotage. De där tågen var ofta lastade med vapen och annat som tyskarna ansåg sig behöva i Norge. Just det här tåget drog 27 vagnar med krut och lokföraren hade lagt märke till att det brann. Han stannade på stationen i Tvååker och på något sätt släcktes elden. Det var tur det, annars hade jag inte suttit här i dag och Tvååker hade inte sett ut som det gör.