Visuell odyssé blir fullträff i ny version av Dickens klassiker
Ett praktfullt och välspelat persongalleri och hisnande viktorianska scener. ”David Copperfields äventyr och iakttagelser” lyckas smälta samman färgsprakande humor och djupaste allvar och blir i det mötet en perfekt film.
En klassiker är en klassiker är en klassiker, och att ta sig an en sådan är en delikat uppgift. När Armando Iannucci sätter tänderna i den brittiske nationalskalden Charles Dickens ”David Copperfield” är det så att säga inte utan förväntningar.
Efter att tidigare bland annat ha lockat skratt ur det svårsmälta ämnet Stalins skräckvälde i ”The death of Stalin” lyckas Iannucci göra Copperfields öden och äventyr till en absurdistisk, hisnande, färgsprakande odyssé, väl trogen originalet.
Dev Patel spelar den vuxne Copperfield, som i filmens början från en teaterscen förklarar att han vill ta reda på huruvida han är hjälten i sin egen historia. Han kastar sig bokstavligen in i kulisserna och rakt ut på den engelska landsbygden. Filmen är full av sådana visuella grepp – scener som faller ihop som ridåer, Patel som vandrar in och ut mellan scenerna och handskrivna scenintroduktioner som gör ”David Copperfields äventyr och iakttagelser” till en ren visuell fröjd.
Magnifikt är också det praktfulla persongalleri som kantar Copperfields halsbrytande och ursprungsförnekande livsresa. Det är även ett riktigt smyckeskrin till skådespeleri, där Patel utgör själva kronjuvelen. Hans Copperfield gör det omöjlig att inte älska honom och hans kast mellan obändig positivism och djup förtvivlan medan han försöker göra allt rätt och hitta tillbaka till sitt rätta namn och värde. Även Tilda Swinton är fenomenal som Copperfields excentriska faster, liksom Hugh Laurie som gör en älskvärd tolkning av Mr Dick, fasterns inneboende som är bokstavligen besatt av Karl den I.
Peter Capaldi sticker också ut med sin ständigt skuldsatte men hoppfulle och välvillige Mr Micawber, och Rosalind Eleazar gör en varm och trygg tolkning av Copperfields vän och kärlek Agnes. Att castingen är färgblind är också befriande och ökar trovärdigheten snarare än det motsatta, eftersom det är skådespelarinsatserna som räknas före hudfärg.
Deras insats, tillsammans med lika delar skruvade som magnifika scener från det viktorianska England gör ”David Copperfields äventyr och iakttagelser” till en oerhört behaglig filmupplevelse. Men den verkliga fullträffen ligger i att Iannucci lyckas vaska fram oförställd glädje ur den tragik som i mycket kantar den unge Copperfields liv – det är en sann konst att lyckas göra svärtan varm.