Klar och tydlig blick från barnet
En barndom vild och fri och full av lärdomar av de mest existentiella slag tonar fram i Bart Moeyaerts starkt självbiografiskt färgade “Bröder”, ett verk som har ett par decennier på nacken men nu översatts. Likt sagans prinsar är de sju stycken bröder i familjen, och Bart är yngst. Från den positionen ser han mycket, och oroas också mycket; syskonen har kunskaper som de tar för självklara men som minstingen helt saknar. Det kan vara svindlande insikter som att om det kliar på näsan så tänker någon på en, och om det ringer i öronen dansar någon på ens kommande grav.
De bildar ett lyriskt pärlband, de här minnena, en löst hopbunden novellsamling med motiv som mormoderns begynnande senilitet,
Bart Moeyaert.
hur man fejkar sjukdom genom att placera gula lökar i armhålorna, hur ljuvligt det är att olovandes bada i en swimmingpool i en främmande trädgård och hur man hämnas när man blir bortkörd. Allt är möjligt, allt kan hända, och syskonen är lika mycket individer som delar av en enda kropp.
Moeyaerts språk är, som alltid, märkligt lugnt och enkelt. Barnets blick är så klar och tydlig. Berättarrösten
är så uppriktig att jag själv blir barn under läsningen; just så kunde man tolka en viss situation, och just så där måste detta läge förstås – i ett eget universum mitt i gemenskapen, en inte efterfrågad men nödvändig ensamhet.
“Det verkade som om vi inte hade något för oss men vi hade fullt upp” skriver berättarjaget, och så kan “Bröder” sammanfattas: det händer väldigt mycket under ytan.