Mörker och vassa kanter
Emma Rävås Jag händer jämt Rabén & Sjögren
“Jag vill aldrig vara någon annanstans än precis där jag är, och knappt ens där.” Nej, hos tjugoåriga Andrea finns ingen längtan bort, knappt ork att ta sig mellan Lund och Malmö. Mest ligger hon i sängen hemma hos sin pappa. Sover hela dagarna. Svarar på sms från sin syster och sin ende vän Simon. Allt har glidit henne ur händerna – det glada kompislivet, gymnasiestudierna, planerna på att läsa juridik. Hon har med nöd och näppe kommit ur ett genomdestruktivt förhållande, men stannat kvar på bottenläge.
Emma Rävås debut “Jag händer jämt” är en bok med mörker och vassa kanter, en roman som borde vara riktigt tung att läsa, men som jag läshungrigt tar mig igenom. Det är till det yttre en välkänd berättelse, om beroende, om hur självkänsla bryts ner, om hur oron att inte vara älskad förvandlar tillvaron till en malande, nedbrytande jakt på bekräftelse. Och om våld – sexuellt våld, psykiskt förtryck.
Två saker skiljer dock ut romanen från mycket annat i genren: det att den förtryckande kärlekshistorien utspelar sig mellan två unga kvinnor i en lesbisk relation, och det att Emma Rävås språk är så levande och flytande; även om en scen bara handlar om att välja plockgodis blir den relevant och skapar en intensiv närvaro.
Det finns mycket som är fint i
Emma Rävås.
Andreas liv också. Pappa. Systern Isabelle, med sin livsglädje, vännen Simon som aldrig, aldrig släpper taget, och så, till sist, en ny spirande kärlek. Och insikten om att det hemska förflutna inte behöver ha förändrat Andreas inre kärna, den hon egentligen är.