En helomvändning krävs i den svenska tillväxtpolitiken
Det är hög tid att den så kallade innovationspolitiken underställs samma krav på vetenskaplighet som de flesta andra politiska områden.
HP Ledare 22/10. Innovation och nya idéer är viktigt för tillväxten, och därför måste dessa stöttas av det offentliga. Utan stöd från politiken finns risk att innovationen sker någon annanstans eller inte alls.
Ungefär så kan man kanske sammanfatta politikers generella syn på det område som kallas innovationsoch tillväxtpolitik. Synsättet går också igen i utredningen ”Innovation som drivkraft”, som lämnades över till regeringen häromveckan (16/10).
Utredningen har fått i uppdrag att utveckla innovationsstödet vid svenska universitet och högskolor, men redan premissen är egentligen högst tveksam. Tanken här är att fantastiska idéer med stor potential finns lite varstans såväl i utbildningssystemet som i näringslivet, men att de förtvinar i brist på kapital eller i strid med patenträttens byråkrati – och att politiken därför behöver skjuta till både pengar och andra resurser för att förhindra det.
Inget tyder dock på att så är fallet. Tvärtom är forskningen kring innovationspolitikens effekter – eller snarare brist på sådana – rätt entydig. Som docenterna i ekonomi, Christian Sandström och Jan Jörnmark, konstaterade i en rapport för Skattebetalarnas förening i vintras finns det inget stöd för att de stora summor skattepengar som varje år satsas på ”innovationshubar”, inkubatorer, statligt riskkapital, tillväxtstöd och så vidare gör någon nytta.
Däremot är risken tydlig att de gör skada, genom att tränga undan konkurrerande företag, genom att skapa rena ”bidragsentreprenörer” eller genom att öka risken för korruption. Samma slutsats förde Jason Potts, professor på Kungliga Tekniska Universitetet i Melbourne och en internationell auktoritet på området, fram under ett seminarium på forskningsinstitutet Ratio häromåret.
Ändå tycks området fredat från såväl krav på vetenskaplighet som sparsamhet med skattemedel. Uppskattningar gör gällande att runt 40 miljarder kronor – nästan ett helt rättsväsende, budgetmässigt betraktat – varje år spenderas på olika former av tillväxt- och företagsstöd. Men eftersom dessa enorma summor är uppdelade på otaliga myndigheter, kommuner, regioner och statliga bolag är det ingen som förmår att ta ett helhetsgrepp.
I stället tillåts såväl stödformerna som organisationerna som fördelar eller drar nytta av dem växa år för år. I innovationens och tillväxtens namn går de flesta satsningar att motivera.
”Innovation som drivkraft” föreslår att de cirka 40 miljarderna ska utökas med ytterligare 400 miljoner bland annat eftersom man anser att universitetens ”innovationskontor” behöver förstärkas.
” Däremot är risken tydlig att de gör skada, genom att tränga undan konkurrerande företag.
Det är hög tid att detta får ett slut och att den så kallade innovationspolitiken underställs samma krav på vetenskaplighet som de flesta andra politiska områden.
I den mån tillväxtpolitik alls ska bedrivas bör den fokusera på att riva hinder för företagande, på infrastruktur och skattefrågor, och på att förbättra utbildningssystemet. Inte minst bör den som vill se fler idéer födas i Sverige satsa pengarna på forskning, i stället för på innovationskontor.