Liberalerna har inte råd att tveka om framtiden
För ett parti på undergångens rand är återkommande, uppslitande strider det sista som behövs.
HP Ledare 19/1. Liberalerna fortsätter nå nya bottennivåer i opinionsmätningarna. 2,3 procent i senaste mätningen från Demoskop, 2,6 i Novus dito – partiets sämsta resultat partiet någonsin i respektive mätning. Partiledaren Nyamko Sabuni har all anledning att svettas.
Samtidigt så verkar partiet slutligen närma sig ett beslut i regeringsfrågan. Redan i mellandagarna gick Nyamko Sabuni ut i SVT och sa att hon inte tror på ett nytt januariavtal efter nästa val – trots att hon tycker att samarbetet den här mandatperioden på det stora hela fungerat bra, anser hon att det är svårt att komma ifrån att de fyra samarbetspartierna har rätt olika syn på samhället.
Konflikten som nu blossat upp – om regeringens tillägg om humanitär skyddsgrund i den nya migrationslagen – framstår mest som ett försök att hitta en väg ut ur det nuvarande samarbetet.
Som vanligt i det krisande partiet har kritiken tagits offentligt. Partiets Eu-parlamentariker Karin Karlsbro och gruppledaren i Stockholms Stadshus Jan Jönsson är två företrädare som gått ut och krävt ett tydligt besked om att man inte tänker ge Sverigedemokraterna inflytande.
Partiets interna strider sker just nu inför öppen ridå. De olika medlemsuppropen avlöser varandra. 120 partimedlemmar skrev att partiet borde ”hem till borgerligheten” på Expressens debattsida i början av året, 152 andra varnade för Sd-samarbete i partiets egna tidning Nu under rubriken ”Köp inte grisen i säcken”. Enligt DN delar frågan partiets riksdagsgrupp i två jämna falanger.
Det kommer med andra ord vara omöjligt att göra alla nöjda. På kort sikt lär båda alternativen innebära vissa förluster – av såväl väljare som medlemmar – men ett tydligt beslut behöver fattas för att andra väljare ska kunna lockas tillbaka.
För ett parti på undergångens rand är återkommande, uppslitande strider det sista som behövs. Mycket talar för att Sabuni kan gå vinnande ur striden, med tanke på att 58 procent av deras väljare ändå säger sig föredra Ulf Kristersson (M). De siffrorna är svåra att fnysa åt.
Vem man vill se som statsminister efter 2022 må vara den viktigaste frågan att lösa, men det är inte Liberalernas enda problem. Partiet har en välavvägd skolpolitik, men det tidigare stabila förtroendet i skolfrågan har sjunkit – inför valet 2018 ansåg 22 procent av väljarna att partiet hade bäst skolpolitik, i dag har det sjunkit till 9 procent.
Försöken att hitta nya profilfrågor har inte heller gått så bra. L har intressanta idéer både inom integrationsområdet och i den nya satsningen på klimatpolitik. Exempelvis vill man sätta upp ett mål om att Sverige inte ska ha några utsatta områden 2030, och satsa medel på lagring av koldioxid. Problemet är att sakpolitiken har svårt att nå ut så länge den överskuggas av regeringsfrågan.
” Partiets interna strider sker just nu inför öppen ridå.
Hur det blir med det senaste ultimatumet återstår att se – Stefan Löfven (S) har tydligt sagt nej till kraven. Tills Liberalerna är redo att på riktigt dra av plåstret och ta ställning i regeringsfrågan verkar det dock klokast att avstå från sådana utspel.
Liberalerna har inte råd att riva upp fler interna sår i onödan, och inte heller att tveka om sin framtid.