Björn Werner: Alla dessa försvarstal är inte bra journalistik
Jag börjar känna igen den nu. Blicken hos alla dessa män som släpas fram av Sveriges Television för att efter bästa förmåga försvara sin egen heder och ära efter grova anklagelser. Det är den desperata vantron i ögonen hos en person som håller på att drunkna men fortfarande med fåfänga krumbukter försöker hålla sig över ytan. Som ännu inte accepterat att allt är över.
Att inte vilja ta in att ens yrkesliv är slut och ens anseende blivit komplett förstört är en begriplig reaktion för de flesta människor – oavsett om man är Europaparlamentariker, före detta justitieråd eller folkkär komiker.
Det krävs alltid stora portioner mod att rakryggat och öppet prata om det man blivit anklagad för, inte minst om man riskerar att bli dömd för brott. Det förstår jag. Jag kan till och med förstå viljan att ställa allt till rätta igen. Att vilja betvinga världen med sina egna ord, även om det låter ihåligt för alla som lyssnar.
Det jag inte förstår är public service obscena drift att kabla ut denna dödskamp i offentligheten, bara för att de som står anklagade går med på det.
Komikern Soran Ismail.
På kort tid har Fredrick Federley, Göran Lambertz och Soran Ismail, alla personer som befinner sig mitt uppe i sitt livs största personliga kris, beretts mustigt med plats i den skattefinansierade rutan. Till vilken nytta? Det är ju ändå få som tror på männens icke-berättelser:
Lambertz tafsar inte – han kladdar, berättar han på en direktsänd konferens i hans egen trädgård. Visst.
Soran Ismail har legat med väldigt många tjejer och kanske är det på grund av att han inte fick chans på ”etniska svenskar” när han var liten, låter han meddela i dokumentären ”Persona non grata”. Okej.
Federley visste absolut ingenting om sin partners nattsvarta förflutna. Absolut.
Politikern Fredrik Federley.
Det är klart att många skulle titta om SVT sände en drunkningsolycka live. Likväl görs inte det, av uppenbara skäl. Jag önskar att samma resonemang skulle tillämpas också här.
För det finns bortom skandalvärdet ingen publicistisk relevans i public service nya iver att visa den ”andra sidan” så länge den ändå bara består av desperat snömos, det som ibland kallas för metoos backlash.
Förutom det uppenbara – att det är en snedfördelad maktposition till den anklagades fördel, är det också ett problem i det större samtalet om metoo.
För Kajsa Ekis Ekman har rätt, när hon som en voice of reason slår fast att Ismail har allt att tjäna på att tala nyktert och öppet om anklagelserna och fullt ut acceptera konsekvenserna för det. Det vore ett välkommet nästa steg och något verkligt nytt av värde, med potential att driva en viktig samhällsfråga framåt.
I väntan på det tar SVT i stället två steg tillbaka.
” En snedfördelad maktposition till den anklagades fördel, är också ett problem i det större samtalet om metoo.