Britt-marie Mattsson: Protesterna på Kuba är början på något nytt
Demonstrationer som förändrar Kuba i grunden? Eller ännu en protestvåg som kvävs av regimen? Britt-marie Mattsson minns sina besök på Kuba. Det första 1977 och det senaste 2015. Och ser hur unga kubaner nu inte längre vill tvingas leva som sina föräldrar.
Tusentals människor har de senaste dygnen givit sig ut på gatorna över hela Kuba. De protesterar mot det politiska förtrycket, den havererade ekonomin, bristen på mat och medicin och regeringens oförmåga att hantera både spridningen av covid-19 och vaccinationerna.
Det är inte första gången som demonstrationer förekommer under de dryga sextio åren med diktatoriskt styre. Men denna gång tycks den nye presidenten Miguel Diaz-canel inte ha samma grepp över det kubanska folket som företrädarna, bröderna Fidel och Raul Castro.
Yngre generationer minns
varken den amerikanska maffians inflytande över ön på 1950-talet, USA:S misslyckade invasion vid Grisbukten och missilkrisen på 1960-talet eller den framgångsrika alfabetiseringskampanjen som genomfördes efter revolutionen 1959 och som Kubas diktatorer sedan dess ansett att folket skall vara tacksamt för. Kubanerna bedömer istället vad som händer nu och vägrar att leva under fortsatt förtryck och med svåra umbäranden.
När jag rapporterade från Kuba första gången 1977 fanns en försiktig optimism bland ”oliktänkande” att de amerikanska sanktionerna skulle hävas och att
Fidel Castro därmed inte skulle kunna spela på hotet från USA och mana till sammanhållning mot denna yttre fiende. President Jimmy Carter hade inlett en hemlig och försiktig diplomati för att normalisera förbindelsen med grannen bara 90 sjömil från Floridas yttersta spets. Men Carter vågade inte fortsätta. Flyktingvågen från Kuba uppmuntrades av Castro under det amerikansk valåret 1980, han passade på att bli av med misshagliga medborgare som var ett hot mot hans styre. Det var tragiskt att bevittna hur majoriteten av flyktingarna levde i misär under vägviadukter i Miami och varken var välkomna i USA eller på Kuba.
Kuba hade i samband med sanktionerna från USA närmat sig Sovjet och både det politiska och ekonomiska sovjetsystemet och ett omfattande angiveri av ” kontrarevolutionärer” förgiftade det dagliga livet för kubanerna.
1987 fanns åter
optimistiska strömningar på Kuba. Men det var ett ytligt maktspel och Fidel Castro hade ingen tanke på att ge upp sin maktposition. De små stegen mot privatiseringar och öppenhet skapade i realiteten bara klyftor mellan de som tvingades leva på sina statliga pesos och de som hade tillgång till turistvalutan och dollar från utlandet.
När jag fick tillfälle att ställa några frågor till Fidel Castro hånade han den öppenhet och de ekonomiska reformer – glasnost och perestrojka – som Michail Gorbatjov lanserat i Sovjet, gjorde sig lustig över hattarna som den sovjetiske ledaren bar och passade på att leverera ett recept på fisksoppa varefter han beskrev hur fasadputs bäst skulle blandas för att klara vindar och stormar. Gorbatjov bröt inte banden med Kuba, men efter Sovjetunionens sammanbrott var alliansen över.
Samtidigt förföll
huvudstaden Havanna, kubanerna led brist på allt och nödsamhället var påtagligt.
När Castros revolutionskamrat Che Guevaras kvarlevor hittades i Bolivia och fördes tillbaka för begravning på Kuba 1997 var manifestationerna ett försök att återskapa revolutionsstämningen. Fidel hade blivit offer för myten om sig själv och höll samma evighetslånga tal. Men på de små restaurangerna och barerna talade unga kubaner nu öppet med oss utländska journalister om bristsamhället, förtrycket och oviljan att fortsätta leva som sina föräldrar. Rädslan fanns kvar för repressalier men också en glöd och vilja att förändra.
Min senaste resa till Kuba 2015 sammanföll med president Barack Obamas just avslutade besök i Havanna. Han var den förste amerikanske president som rest dit och överlagt med de kubanska ledarna. Det fanns förhoppningar om en ny tid, att sanktionerna kunde hävas och att förbindelserna skulle normaliseras. Men det märktes också att kubanerna inte längre orkade. Ransoneringar, halvtomma hyllor i mataffärerna, några få köttstycken i de små charkuterierna, tomma fisklådor, brist på medicin och svårt att leva på magra pensioner och usla löner medan den parallella turistvalutan och dollarn fortfarande erbjöd ett annat liv för de priviligierade.vanstyret gick inte att dölja med veteranbilarna och turistsatsningarna.
När Donald Trump valdes till president 2016 stängdes Obamas öppning mot Kuba och förhoppningarna om normaliserade förbindelser dog.
Men är de
senaste demonstrationerna ytterligare en protest som slås ned eller början på en revolt som de styrande inte kan hantera?
De som en gång trodde på revolutionen – men som idag knappt kan överleva på sina pensioner – förenar sig med de yngre som vägrar att låta sig kuvas.
Kanske kan de gemensamt begrava diktaturen.