Guldåldern fortsätter för arbetarromanen
De senaste årens uppsving för arbetarlitteraturen håller i sig. En rad nya böcker skildrar en samtida maktlöshet: inför stressen, osäkerheten och slitet. Allt fler berättar också om klassresor nedåt.
”Sluta använda hemtjänströsten”. Det får huvudpersonen i Linn Spross bok ”Vård, skola, omsorg” höra när hon kompenserar brist på rutiner som hemtjänstbiträde med ett käckt tonfall. Boken är på många vis typisk för en ny våg av arbetarskildringar: den skildrar vardagen inom ett traditionellt kvinnoarbete, och huvudpersonens klasstillhörighet är inte tydlig: hon är både akademiker och arbetare.
De senaste åren har undersköterskor, snabbmatspersonal, cykelbud
Aktuella: ”Vård, skola, omsorg” av Linn Spross, ”Proponeisis” av Johan Jönson, ”Cykelbudet” av Anders Teglund, ”Dåligt folk” av Kjell Johansson, ”Londonflickan” av Susanna Alakoski.
och städare börjat befolka litteraturen i en allt högre utsträckning. I ”Arbetarlitteraturens återkomst” som kom förra året spårar journalisten och författaren Rasmus Land
ström skiftet till tiden runt 2010, då bland annat ”Kallskänken” av Jenny Wrangborg, ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski och ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg kom.
– Sedan small det till med Kristian Lundbergs ”Yarden”, för den handlade om en nedåtvänd klassresa. Proletariseringen, som man sade förr, av kulturarbetaren Kristian Lundberg och hur han tvingades svabba bilar i Malmös hamn, säger Rasmus Landström.
Sveriges ovanligt livaktiga arbetarlitteratur växte fram hand i hand med en växande arbetarrörelse och man brukar nämna ett tydligt genombrott 1933, då Ivar Lo publicerade ”God natt jord”, Moa Martinson ”Kvinnor och äppelträd” och Jan Fridegård ”En natt i juli”. Något gemensamt kunde skönjas i arbetarromanerna.
– Det finns en geist och en anda i den tidens arbetarlitteratur, som att man lämnade något bakom sig. Man kan se folkhemmet vid horisonten, säger Rasmus Landström.
Han poängterar att även om arbetarlitteraturen har varit partipolitiskt obunden har den varit beroende av folkhemsprojektet och bygget av välfärdsstaten.
Men nu finns inte samma moderniseringsrörelse och litteraturen har blivit mer spridd. Den har också blivit mörkare – framtidstron som präglade förra seklet är borta. Det syns hos författare som Henrik Bromander, där klassmedvetandet har försvunnit och det inte finns någon arbetarrörelse att söka sig till längre, menar Landström.
– Fascismen ersätter socialismen i många av hans böcker.
De senaste årens arbetarlitteratur skrivs också allt oftare av kvinnor, som Elise Karlssons skildring av kontorsarbete och Wanda Bendjellouls berättelse inifrån en snabbmatskedja. Det kvinnliga arbetet har hamnat i centrum på ett sätt som det aldrig har varit i den