Elisabeth Skog: Två starka böcker om de osynliga barnen
Två fruktansvärda uppväxtskildringar – vad sägs om det så här i vackraste sommartid? Jag undrar förresten om begrepp som ”taskig barndom” ens är relevanta nuförtiden när alla ska vara sin egen lyckas smed, ”du kan om du bara vill” och ”det omöjliga tar bara längre tid” och allt vad vi fått lära oss. Varför ska man läsa förmodat ledsamma böcker då? Just de här två pärlorna är så komplexa, fängslande, oförutsägbara och välskrivna att jag tycker att det blir en positiv läsupplevelse, den yttre handlingens mollstämda tematik till trots.
Först ut är Marieke Lucas Rijnevelds debutroman Obehaget om kvällarna. Flickan Jas växer upp i en lantbrukarfamilj i Nederländerna. Boken börjar med en tragedi som hon tar på sig skulden för. Hon har nämligen bett till gud att beskydda hennes kanin ”ta min bror i stället”. Broderns drunknar samma dag i en skridskolycka. (OBS! Detta är ingen spoiler eftersom händelsen sker i början och är en förutsättning för romanens förlopp, vill bara ha det sagt!)
I den stumma, instängda familjen förmår de vuxna varken trösta barnen eller sig själva. Över allt svävar en sträng, straffande gud som kräver lydnad och offer. För att stå ut skapar Jas ett eget regelverk enligt vilket hon skyddar och bestraffar sig i olika turer. Denna märkliga, skadliga logik får stå oemotsagd
” Han ska skydda henne när hon är på väg ut i sina värsta skov, han ska trixa med socialbidragen så att det eventuellt kan räcka till mat.
eftersom ingen ser, eller orkar ta konsekvenserna av den. Rijneveld har i intervjuer sagt att boken delvis har självbiografiska inslag och hon menar att stora trauman i en familj bara kan följas av två konsekvenser: antingen stark sammanhållning eller splittring utan slut.
Nästa bok handlar om Shuggie Bains uppväxt i Glasgow under 1980-talet. Även detta är en debutbok och för er med författardrömmar kan jag berätta att Douglas Stuart blev refuserad 44 gånger innan ett förlag ville ge ut hans bok; nu Bookerprisbelönad och översatt till många språk.
Det är Tatchertid och nedlagda gruvor och killar ska vara killar. Det sistnämnda är mycket viktigt visar det sig. Shuggie rör sig feminint och är artig och verbal. Ett givet mobboffer både för jämnåriga och vuxna. Hans mamma Agnes är alkoholiserad, hans två äldre syskon räddar sig undan så fort de bara kan.
Kvar är Shuggie, yngste sonen som blir förälder till sin mamma, han ska skydda henne när hon är på väg ut i sina värsta skov, han ska trixa med socialbidragen så att det eventuellt kan räcka till mat. De egna problemen med skolan, slagsmålen och utsattheten blir det liksom aldrig kraft över för. Hoppas att det inte låter schablonartat för inget kunde vara mera fel.
Personerna i boken är mångfacetterade och trovärdiga. Handlingen aldrig förenklad eller förutsägbar. Han är det ensammaste av barn och där han bor mellan motorvägen och slagghögarna och billighetsaffärerna och de sunkiga pubarna finns ingen hjälp att få. Frånvarande är samhället, skolan och vuxna som skulle förmå hjälpa honom. Det dröjer till sidan 418 innan han får en vän som han kan samtala med på riktigt, en jämnårig flicka med samma bakgrund.
Två böcker om liv och död som väcker tankar om ansvar; samhällets ansvar och det egna. Och den eviga frågan varför vissa klarar sig och andra inte gör det.